Vem slåss för Benjamin och Kephas?

Rapport från Nairobi

Decent work, decent life – anständigt arbete, anständigt liv – kallas en global facklig kampanj.
Under World Social Forum samlades några av den globala fackföreningsrörelsens ledare för att kickstarta den i Kenya. Syftet är att facken ska kräva inte bara vilka jobb som helst, utan bra jobb, med hyggliga villkor och löner. För att uppnå det söker man samverkan med företag och regeringar men också med andra organisationer.

Åtminstone tror jag det är poängen. För det är inte helt lätt att begripa vad Francis Atwoli, generalsekreterare i KOTU, kenyanska LO, egentligen pratar om. Jargongen är fluffig, svårtydbar. Det är mycket prat om social dimension, dialog och initiativ. Det låter bra; är det något facken behöver så är det mer internationella samarbeten.

Men det är en avgrund mellan visioner och verklighet. Nästa dag träffar jag de kenyanska järnvägsarbetarna Benjamin Ochieng och Kephas Juma. De har just fått sparken. Den statliga järnvägen har sålts ut till ett sydafrikansk bolag och personalen ska skäras ned från 9 000 till 3 000. Tanken är, tror Ochieng och Juma, att skapa en liten kärna av fast anställda – och en stor grupp underbetalda arbetare att kalla in vid behov. Samma sak som sker i resten av världen, inklusive Sverige. Med den skillnaden att i Kenya betyder arbetslöshet ofta akut fattigdom. Oanständigt liv. Indecent life.

Fastän de jobbat i sju respektive tio år på samma ställe räknas Ochieng och Juma nu plötsligt själva som tillfälligt anställda – och får därför ett mycket lägre avgångsvederlag. Enligt lagen räknas man visserligen som fast anställd efter tre månader. Men järnvägsfacket är genomkorrupt, säger de. Facket står på ledningens sida, tar mutor, vägrar driva frågan. Vi har ingen som representerar oss.
Nu står de där maktlösa, men förbannade.
Samtidigt som de globala fackens toppskikt håller seminarium några kilometer bort.

ARTIKELN TIDGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson