Hemligstämplade brev, mörkläggning, socialdemokraterna mullrar och miljöpartiet kräver fullständig öppenhet och givetvis en folkomröstning om en EU-konstitution som de flesta trott var död. Har vi en ny EU-debatt på gång?

Risken finns. Det vill säga risken finns att vi får ännu fler expert- och politikerprator om EU men samtidigt ännu färre politiska diskussioner om EU:s framtida innehåll den närmaste tiden. De där två sakerna tycks nämligen hänga ihop.

När vardagen syns i EU-debatten väcks intresset. När motsatsen är fallet är allmänintresset frånvarande, som i vattenglasstormen kring det ”hemliga” brevet från Tysklands Angela Merkel till Fredrik Reinfeldt och övriga regeringschefer.
Hur mycket oppositionspolitiker, statsvetare och journalister än jagar upp sig på i och för sig korrekta principiella grunder.

Angela Merkel vill ha sina kollegors hjälp att ro iland den skadskjutna EU-konstitution, som i praktiken lades åt sidan efter Frankrikes och Hollands nej i folkomröstningar 2005. Hon vill få bort denna enorma bromskloss mot ett praktiskt fungerande EU, som orkar ta beslut och som vid behov kan utvidgas med fler medlemmar. Hon har föresatt sig att klara detta under Tysklands ordförandeperiod och vill helst ha något att visa upp redan när EU firar femtioårsjubileum i mars.
Det är kanske inte är så konstigt om det finns inslag av hemlighetsmakeri, i meningen tyst diplomati och förtroliga samtal, under arbetet fram till dess.

Men är det här en EU-fråga som berör oss, även om den naturligtvis ytterst angår oss alla –EU-intresserade eller EU-likgiltiga? Svaret är nej.
Senast var det alltså Holland och Frankrike som i folkomröstningar lade EU:s konstitution i malpåse. Från svensk horisont kan vi med viss distans följa debatten i just den här frågan. Den borde sedan många år vara avgjord på förhand genom det faktum att ingenting, absolut ingenting talar för att Storbritanniens väljare någonsin kommer att svara något annat än ett rungande nej till det föreliggande konstitutionsförslaget eller ett eventuellt uppsminkat och lätt reviderat alternativ.

Men EU finns på plats och ingriper i våra liv. Denna banala men tunga sanning blev uppenbar för svenska löntagare i början av månaden när argumenten för och emot de svenska kollektivavtalen drogs inför EG-domstolen i Luxemburg. Vinner kapitalet eller vinner löntagarna? Svaret inväntas med stort intresse i hela EU.
Är de europeiska socialdemokraternas nästan eniga slutsats riktig: att EU inte bara kan vara utan faktiskt är ett verktyg för social rättvisa, trygghet, jämlikhet och en progressiv politik i frågor som rör hur makt och inkomster fördelas?
Hjälper eller stjälper EU en solidarisk flyktingpolitik?
Är mer överstatlighet verkligen förenligt med de många människornas uppfattning om och erfarenheter av demokrati?

Jag förväntar mig inte att kluvna socialdemokrater i opposition ska dra igång de här diskussionerna. Prioriteringarna ser nu annorlunda ut. Och beträffande regeringen kan vi i ämnet EU se fram emot största möjliga tystnad, den har redan tillräckligt många minor att undvika.
I stället får vi låtsasdebatter om former och juridiskt finlir, som den om Merkels brev. För egen del upprörs jag mer av EU:s elitism och oförmåga att ta itu med grundläggande sociala och ekonomiska problem som gör miljontals européer fattigare och otryggare än vad de kunnat vara med en annan politik.
Men förr eller senare måste vi än en gång börja prata om vad vi ska använda EU till.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 27 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson