George W Bush är en förbrukad president. För all framtid förknippad med kriget i Irak som de amerikanska väljarna vill se avslutat så fort som möjligt för USA:s del. Hans misslyckande gör honom också till en farlig president.

Ingen lyssnar längre när George Bush, som i sin senaste monolog om läget i nationen, talar om energi, sjukförsäkring eller utbildning. Ämnen som i några fall är helt avgörande för USA:s framtida position och amerikanernas välfärd i en globaliserad värld. Allt överskuggas av Irak.

Bush har alltid haft låg trovärdighet som bekämpare av miljöhot, fattigdom, vettlös amerikansk överkonsumtion av olja eller ojämlik fördelning av utbildning. Detta politiska handikapp i ett land där alltfler tar miljöhoten på allvar och halva nationen motsätter sig republikanernas högervridna skatte- och socialpolitik hade Bush kunnat kompensera tidigt under sitt presidentskap.

Han hade kunnat bli en president som enade nationen och samlade andra nationer bakom sig i en överlagd och långsiktig strategi för att bekämpa terroristhot efter attackerna den 11 september 2001.
En sådan politik hade inte heller kunnat undgå att angripa terrorismens orsaker. De är ekonomiska och sociala och livnär sig på politiska orättvisor och förtryck. De handlar inte bara om missnöjda muslimska fundamentalisters bisarra drömmar om det nya Storkalifatet.

Men Bush besvarade terroristernas utmaning genom att bjuda in dem alla till ett USA-ockuperat och idag fullständigt kaotiskt Irak. Länge trodde amerikanerna att det fanns ett begripligt samband mellan kriget i Irak och bekämpandet av internationell terrorism. Nu tror de sig veta att kriget göder terrorismen och de underkänner presidentens argument för att stanna i Irak, framför allt motsätter de sig att fler soldater skickas dit.

Bush saknar alltså folkligt stöd för att fortsätta som tidigare i Irak. Han har kongressen emot sig, hans stöd i det egna partiet vittrar bort dag för dag och republikanerna är medvetna om att fortsatt truppnärvaro i Irak under nästa år kan beröva dem makten i Vita Huset.
En president som till den grad som George W Bush vägrar ta intryck av professionella råd från militären, erfarna politiker i det egna partiet, Bakerkommissionen som önskade mer diplomati och vanliga amerikaner som numera bara ser meningslös och obegriplig död i Irak, framkallad av deras egen regering, en sådan president blir i sig själv en säkerhetsrisk.

Klarar en isolerad Bush en akut kris kring Iran eller Nordkorea? Frestas han framöver att avleda uppmärksamheten från katastrofen i Irak med nya riskfyllda operationer mot grannländerna?
Och vad finns kvar av hans ledningsförmåga om USA skulle drabbas av ännu ett större terroristangrepp?

Allas ögon riktas nu mot den dag mannen inte längre finns i Vita Huset. I den meningen är Bush redan en så kallad lam anka, ingen efterfrågar längre hans råd eller ledning i någon fråga av vikt. Men det kusliga med denne president, i motsats till exempelvis Richard Nixon, är att George W Bush tycks oförmögen att ta in sitt ohyggliga misslyckande i Irak och handla rationellt utifrån den insikten.
Han vill offra fler liv, det vet vi. Varför vet i grunden bara han själv.

För övrigt anser jag att inte bara det mycket stora presstöd som kommer Sydsvenskan till del ska behållas utan också Skånskans. Bägge tidningarna behövs. Även om de inte ensamma kan garantera mångfald i sydvästra och mellersta Skåne. Om Lars Leijonborg behövs längre i politiken är däremot osäkert.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 25 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson