När det kniper, som i flyktingmottagningen, existerar ingen som helst solidaritet inom EU. Därför har Sverige blivit Europas främsta asylland för flyende från krigets Irak. De andra har stängt sina gränser. Vad tänker regeringen göra åt det?

Ja, en sak har jag noterat. Integrationsverket läggs ner vid halvårsskiftet. Helt nya rutiner och samverkansformer mellan myndigheter ska på rekordtid trimmas in samtidigt som prognosen för antalet asylsökande för 2007 skrivits upp till 30 – 40 000 personer.
Vad det än är som styrt snabbavvecklingen av Integrationsverket så inte kan det vara den väntade flyktingvågen från främst Irak.

I november tog Sverige emot 63 procent av de asylansökningar från irakier som lämnades in i de europeiska länder som gemensamt redovisar statistik över flyktingmottagande och asylhantering – i huvudsak det ”gamla” EU.
Fler irakier söker sig till Sverige än till andra europeiska länder. Och väl här är möjligheten att få stanna större än i något annat europeiskt land.

Det finns i grunden skäl att vara stolt över att 9000 irakier valde Sverige av de två miljoner som flytt utomlands från det helvete som är Irak söder om de kurdiska områdena. Där slaktades 34 000 civila i fjol i en alltmer makaber dödsdans under ögonen på den amerikanska ockupationsmakten.
Men dessa 9000, som i år väntas bli alltfler, borde naturligtvis ha fått en fristad också i våra grannländer, i det Storbritannien som har ett särskilt ansvar för Irak, i Tyskland, Frankrike med flera EU-stater. Det är inte rimligt att Sverige i stort sett ensamt tillämpar en generös flyktingpolitik medan andra stänger sina gränser för en flyktingvåg som nu är den största i Europas närhet sedan den palestinska flyktingkatastrofen 1948.
Det är framför allt inte rimligt att det krigförande Danmark gör det.

Det sägs att det irakiska intresset för Sverige ökade efter beslutet hösten 2005 att pröva ärenden för gömda flyktingar och under kort tid ge 17 000 uppehållstillstånd, varav 4000 irakier.
Människor som tidigare fått avslag på sin asylansökan fick alltså stanna. Effekterna av den här typen av amnestier är inte lätta att överblicka, men de stärker inte en rättssäker och generös asylpolitik.

En sådan måste bygga på en förståelse i opinionen för att Sverige, utöver bistånd till de länder i Iraks närområde som tar emot merparten flyktingar, alltid måste ha beredskap att ta emot flyktingar och granska deras asylskäl med en seriös inställning.
Den irakiska flyktingvågen till Sverige får aldrig bli ett argument att stänga gränser, vilket nu sker i land efter land i EU. Men jag kan tänka mig en rad initiativ som måste tas nu:

Sverige måste kräva av övriga EU att ansvaret för flyktingkatastrofen delas av fler, som under Kosovokrisen 1999. Hittills har regeringen tigit.

Partierna bör föra diskussioner över blockgränsen för att analysera mottagningsläget i Sverige just nu. Behovet är stort av att inte bara hitta en gemensam och långsiktig syn på svensk asylpolitik utan också bryta ned det motstånd ute i kommunerna mot flyktingmottagande som lett till gettobildning och svåra problem i främst storstäderna, inte minst Malmö.

Snabbavvecklingen av Integrationsverket måste skjutas på framtiden. Ingen tror att ett redan ansträngt Migrationsverk och ett AMS som blir av med resurser och viktig personal klarar utmaningarna i flyktingmottagningen.

Till sist vill jag höra partierna argumentera, var och en och klart och tydligt, varför Sverige har ett moraliskt ansvar att ge också irakier en fristad från förföljelser och besinningslöst våld.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 24 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson