När det gått så långt som på GA-skolan i Landskrona – terror, uppgivenhet, skrämda och i grunden svikna elever som lämnas i sticket när kaos blivit norm, så är det akut krishantering som gäller.

Första prioritet i akut krishantering handlar om att skydda de utsatta, undanröja hot och kyla ner en situation som redan nått och passerat kokpunkten. Så har nu skett, på initiativ av skolans skyddsombud. Inte, om jag har förstått saken rätt, efter ett ingripande av skolans rektor.

Om rektorn är rätt citerad säger han att ”problemen inte är nya och att de vuxna upplevt smällare och annat våld som en del av arbetsdagen”. Ingen som inte arbetar eller studerar på GA-skolan kan bena ut och ta ställning till hur denna sociala katastrof i skolans hägn utvecklats, exakt vilka åtgärder som vidtagits i skolans vardag, hur lärarna agerat och hur skolledningen axlat sitt formella ansvar för en arbetsplats som utifrån ter sig som en enda stor krishärd.

Men också från andra delar av samhället är det lätt att finna exempel på hur människor och institutioner gradvis vänjer sig vid och anpassar sig till också outhärdliga villkor. Det som igår var onormalt och oacceptabelt är idag normalt, men i grunden lika oacceptabelt som tidigare – med den viktiga skillnaden att allt färre reagerar. Eller så reagerar de oförnuftigt.

I USA är skjutvapen i skolan, också i socialt välanpassade områden, ett så stort problem att visiteringar, säkerhetsvakter och kameraövervakning är rutin.
Segregeringen hos oss har blivit så naturlig att det tas för givet att vissa skolor, vissa bostadsområden, ja till och med vissa städer och större orter i landet ska undvikas av dem som vill ge sig själva trygghet och sina barn en framtid.

Efter allt som hänt, skrivits och sagts om GA-skolan – och denna skola är inte unik, inte i Sverige och framför allt inte om vi ser ut över Europa eller västvärlden i övrigt – så är det svårt att se att någon frivilligt skulle söka sig dit som elev, lärare eller övrig personal.
Inte om det är så som rektorn säger, att de vuxna alltmer upplevt våldet som en del av arbetsdagen. Det kanske inte var menat så, men orden ger intryck av tillvänjning och i praktiken kapitulation.

Tragiskt, säger ansvarige skolminister och Landskronas politiker. Men vad händer nu, sedan de 28 värsta fridstörarna stängts av respektive flyttats till andra skolor?
Frågan kan vidgas till att gälla alla segregerade, mer eller mindre nerslitna och på vuxna svältfödda skolor i områden med svåra sociala problem, maktlösa föräldrar, hårdbelastad socialtjänst och utarbetad skolpersonal.
Vad händer nu? Hur ser strategin ut för att hejda racet mot gettoskolor i gettoområden i ett gettoiserat samhälle där de nya svenskarna trängs i sina isolerade enklaver och de välbeställda stänger in sig i sina likaledes isolerade reservat?

Är ordningsbetyg till hormonstinna ungdomar som tillåts terrorisera sin omgivning och samtidigt rasera sin egen framtid en kraftfull åtgärd? Gärna kombinerad med rask förflyttning till annan skola. Vilken skola då? Vilka resurser får den? Vem betalar – GA-skolans elever och lärare, de som blir kvar?

Vreden mot de sorgesamma ligisterna och applåderna för tydlig krishantering fem minuter i tolv förmår inte dölja att kaoset i Landskrona bara är toppen på det isberg som stavas segregation.
Den måste bekämpas, kraftfullt och humant. Inte inhumant och med den typ av kraft som bara spär på hatet och i grunden struntar i om några problem verkligen blir lösta.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 20 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson