När valet nu är klart, ja en extrakongress återstår för all del, finns skäl att ringa in varför Mona Sahlin blev det naturliga om än inte helt givna svaret på frågan om vem som ska leda socialdemokratin under minst fyra år.

Varför fyra år? Ja, utan att ha tillgång till någon kristallkula så krävs nog av den nya partiordföranden inte bara en lyckosam förnyelse – kalla det gärna modernisering av partiet på välkänd värdegrund och hård opposition mot smygande systemskifte.
Hon måste rimligen också vinna nästa val för att få chansen att fortsätta in på 2010-talet.

Den pressen har få andra företrädare haft på sig vid sitt tillträde. Hur partiet kommer tillbaka, som ledare av en bred koalition, som minoritetsregering med stödpartier i riksdagen eller som partner i en ännu okänd framtida maktkonstellation är frågor för en dimhöljd framtid.
Men vinna måste hon. Och kan hon. Det är den tron hos tillräckligt många i partiet som till sist avgjort till Mona Sahlins fördel.

Vi talar om en politiker som befunnit sig i hetluft under snart två decennier. Granskad ner till sista kvitto och bisats och framskickad som budbärare av obehagliga budskap till partiets kärntrupper när andra och mäktigare beslutsfattare (män!) hukat i kulisserna.
Vi ser en politiker som haft ansvar för fler politikområden än alla andra statsrådskollegor under dessa långa år. Att hon bara skulle vara en rapp debattör med feminism, integrationsfrågor och sexuell diskriminering på programmet och därigenom på något sätt fjärmad från politikens verkligt tunga vardag hävdar bara de som inte inser att politikens vardag och socialdemokratins berättigande i hög grad bestäms av hur dessa frågor hanteras.

Har man ansvarat för arbetsmarknad, energi, miljö och näringspolitik kan man inte avfärdas som glassig lättviktare i politikens finrum.
Mona Sahlin har skit under naglarna men förhoppningsvis inga fler benrangel i den garderob som vädrats om och om igen i spalterna de senaste åren och som nu borde vara begravda för gott.

Gör detta henne till den ideala ledaren för ett parti som nu hamnat i en oppositionsroll med alldeles speciella krav på välavvägd precision när ett regeringsalternativ ska mejslas ut?
Det är det hon nu ska bevisa. Men jag förstår att partifolket till sist valde en person som inte är ett oskrivet kort som den i mina ögon spännande Carin Jämtin eller andra kandidater som i motsats till Mona gav besked om att de inte ansåg sig kallade eller mogna att ta på sig ansvaret.

Det är nödvändigtvis ingen svaghet att väljas som påstått omstridd kandidat i andra eller tredje rummet. Göran Persson är det levande beviset. Mona Sahlin har dessbättre inte lanserats, i motsats till Margot Wallström, som en Messiasgestalt eller snarare en Jeanne d´Arc med uppgift att ensam frälsa partiet med hjälp av inneboende gudomliga krafter.

Så vitt jag förstår blir en av hennes svåraste uppgifter att hitta en politik, och ett språk för denna politik, som i sak innebär att mycket av det som den nuvarande regeringen nu raserar återställs för att en jämlik politik för framtiden ska vara möjlig.
Men eftersom alla klockor inte alltid kan vridas tillbaka till det exakta utgångsläget, särskilt inte om det borgerliga systemskiftet blir djupgående och omfattande, så måste socialdemokratin redan nu upprätta en egen dagordning, tänka själv och inte bara reagera på alliansens politik.
Behovet av en klok partivänster i armkrok med en lyssnande och tänkande partiordförande är större än någonsin.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 19 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson