Patrioter i hela världen, förena er! Denna intressanta självmotsägelse avslutar Sverigedemokraternas engelskspråkiga presentation på partiets hemsida. Nu har det ändå skett, fast i Europa.

Det krävdes tjugo platser i EU-parlamentet för att kontinentens nyfascister, främlingshatare, antisemiter och högernationella knäppgökar, ofta ledda av politiskt erfarna och förslagna ledare med en mer sofistikerad framtoning än sina mest skrämda eller råbarkade väljare, skulle kunna bilda en egen parlamentsgrupp.

Den finns nu på plats och kallar sig ”Identitet, Tradition, Suveränitet”. Högernationalisterna i EU – patrioterna som deras svenska beundrare kallar dem – får nu tillgång till mer talartid, pengar från unionen och i värsta fall representation i beslutsförberedande kommittéer.
Gruppen och dess företrädare blir inte mindre udda och får mer inflytande över den politiska processen i EU:s enda direkt folkvalda institution för att de passerat en formell tröskel. Sett ur den synvinkeln är händelsen närmast symbolisk.

Men symboler är viktiga i politiken.
Och den här gruppen blir en levande påminnelse om förbindelselänken mellan 1930-talets olika varianter av europeisk extremnationalism och 2000-talets provkarta på lokala uttryck för främlingsfientlighet, rasism och europeiskt motstånd mot kulturtolerans och universellt människovärde.
Gruppledaren Bruno Gollnisch från Le Pens Front National är aktuell i en rättegång efter att ha ifrågasatt gaskamrarna i nazisternas förintelseläger. Italien företräds av Mussolinis barnbarn som är stolt över att vara fascist. De nya EU-länderna Rumänien och Bulgarien representeras av partier som hatar ungrare, turkar, romer och – i rumänernas fall – judar.

Ironiskt nog krävdes det en utvidgning av EU, ivrigt bekämpad av de västeuropeiska högernationalisterna, för att gänget skulle bli tillräckligt stort för att bilda sin parlamentsgrupp. Nationalismens logik är inte av den spikraka sorten, men gemensamt är hatet mot grupper som anses hota den nationella identiteten: den rumänska, den franska eller för all del den svenska.

Den förenande grundbulten, den som ställer dessa partier utanför den demokratiska värdegemenskapen och de värderingar som EU deklarerat som sin övernationella ideologi, är att de i teori eller praktik vägrar erkänna alla människors lika värde.

Förbindelselänken från denna unkna, nygamla partigruppering sträcker sig också in i svensk politik, skånsk politik, politiken i Malmö.
Sverigedemokraterna har rensat rejält i sin synliga marknadsföring för att slippa kopplas ihop med uttalat rasistiska idéer och ståndpunkter ur sin tämligen korta historia. Partiet vill bli valbart och växa i likhet med sina beundrade förebilder i Dansk Folkeparti, som sedan fem år är framgångsrikt nationalistiskt stödparti till den borgerliga regeringen.

Men man behöver bara knappa in sig på den engelskspråkiga presentationen på SD:s hemsida och mötas av uppmaningen till ”världens patrioter” för att förstå vilken internationell gemenskap man anser sig tillhöra.
Än tydligare avslöjar man sig på franska där det senast igår kunde läsas att ”vi har också regelbundna kontakter med andra nationalistpartier i Europa, som Front National i Frankrike och Vlams Blok i Flandern”.

Regelbundet var ordet. Med sådana vänner behöver Sverigedemokraterna inte längre bemöda sig om att hävda att de numera är mer intresserade av äldrevård och cykelställ än av att förtala minoriteter med osvenskt utseende och kultur.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 17 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson