Imperiets återkomst – på gott och ont

När muren föll trodde nog många att nu äntligen stod vi inför en värld som skulle styras av likställda stater samlade i FN. Men idag är begrepp som imperialism och imperium högaktuella igen. Å ena sidan har USA de senaste åren visat upp sin överlägsna militära makt – och väckt enorma protester.
Å andra sidan ropar världen också på ett imperium, en makt som står över alla andra, och kan ingripa i staternas inre när mänskliga rättigheter kränks.
Men vad menas med imperium?
De flesta teoretiker anknyter till de idéer som utformades av socialister som Lenin, rosa Luxemburg och Karl Kautsky i början av 1900-talet.
Och det duger inte. Socialisterna var inte ute efter att förstå imperierna, utan försökte mest hitta svagheterna hos de kapitalistiska stormakterna – för att störta dem i gruset.
Det anser den tyske statsvetaren Herfried Münkler. I sin nya bok ”Imperier – Världsherraväldets logik från romarriket till förenta staterna” söker sig Münkler längre tillbaka i tiden, till det atenska statsförbundet, romarriket, mongolriket och via de koloniala imperierna till vårt tids supermakt. Syftet är att försöka förstå hur imperier fungerar i allmänhet. Finns det ett mönster, en logik?

Alldeles lätt att urskilja är det i alla fall inte i Münklers bok. Det beror på att han gör uppdelningar i många olika sorters imperier. Han talar till exempel om handelsimperier, havsimperier, stäppimperier – och det är alla olika. Eftersom det finns ganska få imperier i världshistorien, så blir det oftast bara ett par exempel i varje kategori. Det gör det svårt att se några tydliga mönster. De faktiska historiska imperierna låter sig inte klämmas in i någon idealtyp.
Två principer framstår ändå som centrala.
Det ena är risken för överexpansion. Ju större ett imperium är, desto svårare, och framförallt dyrare, att hålla ihop. Särskilt om man tvingas förlita sig på militär kontroll.
Det andra är problemen med att passera vad Münkler kallar den augusteiska tröskeln. Med det menas den kosolideringsfas då imperiet övergår från att tappa periferin på resurser till att investera. Riket knyts tätare genom handel, förvaltning, kultur. Hård makt ersätts av mjuk. Hittills är det bara romarriket och Kina som passerat tröskeln. På så vis kunde de överleva i hundratals år.

Münkler håller sig med ett strängt strukturellt perspektiv. Politiska aktörer kan förlänga eller förkorta imperiets livslängd, men i grund och botten formar imperiet sina eliter, mer än de formar det. Det spelar alltså mindre roll om det är George Bush eller Bill Clinton som sitter i Vita Huset – USA agerar ungefär på samma sätt i vilket fall.
Han är ofta befriande krass, ja närmast kallhamrad. Till exempel låter han länge bli att ta ställning till om imperier och anti-imperiellt motstånd, till exempel terrorism, är bra eller dåligt. Imperiet är ett sätt att styra, inte nödvändigtvis sämre än ett system av nationalstater.

En av bokens starka punkter är dess fokus på periferin. De flesta imperialismteorier har varit helt upptagna med centrum; det är här erövringsplanerna formuleras, här kapitalet ansamlas i sådan mängd att det för sin tillväxt måste söka nya marknader och det är härifrån armérna sänds ut att skörda guld och ära.
Men i periferin finns också ofta ett slags sug efter att imperiet ska ingripa och upprätta ordning, hävdar Münkler. När staterna i syd inte kan eller inte vill hantera sina interna konflikter och den sociala oron och lidandet blir för stort, så ropar medierna och opinionen på att något måste göras.
Ett exempel idag är Darfurkonflikten i Sudan, där människorättsorganisationerna länge drivit kampanj för ett militärt ingripande.
Ett annan typ av sug skulle kunna vara när kurderna i Irak välkomnade angreppet mot förtryckarregimen i Bagdad och allierade sig med USA.

Ska man förstå varför Münkler intresserar sig så mycket för periferin så bör man känna till hans förra bok ”De Nya Krigen” (Daidalos 2004) Där beskrev han de lågintensiva och långvariga krig som rasar i en rad fattiga stater.
Vet man något om dessa fasansfulla katastrofer, till exempel i Västafrika eller Kongo, där det de senaste åren dött ohyggligt mycket fler människor än i till exempel Irak, så är det också svårt att avfärda varje överstatligt ingripande som ondsint imperialism. Invånarna i Sierra Leone eller Liberia har helt enkelt mer att frukta av västvärldens ointresse än av dess imperieambitioner.

Eftersom det ingår i USA:s självbild – det Münkler kallar dess imperiemission – att försvara mänskliga rättigheter, så finns en risk, eller chans, att Vita Huset genom detta sug mer eller mindre TVINGAS att ingripa lite överallt. Dels har man krassa statsintressen av tillvarata – till exempel att säkra oljetillgången – dels drivs man till så kallade humanitära interventioner.
I förlängningen hotar överexpansionen. För frågan är hur länge det amerikanska folket är redo att betala för en superdyr superarmé – samtidigt som EU och Ostasien knappar in på det amerikanska ekonomiska och teknologiska försprånget?

Mot slutet av boken lämnar Münkler sin roll som analytiker och ger rekommendationer till Europa. Här står det klart att han faktiskt välkomnar imperiet. Han tror att ett sammanbrott för USA:s herravälde skapar mer problem än det löser och han tycker därför att EU ska understödja Vita Huset. Dock inte utan att få något verkligt inflytande i gengäld.
Unionen bör också skapa en gemensam utrikespolitik och själv styra och ställa lite mer på sin egen konfliktfyllda bakgård – Nordafrika, Mellanöstern, före detta Sovjetunionen. Bli mer av ett imperium, med andra ord. Inte i konkurrens med USA, utan som dess allierade.

Jag är skeptisk. Ett EU som fortsätter stötta USA kan möjligen låta som en god idé från en position innanför imperiets gränser, men är nog desto svårare att acceptera för den som drabbas av det våld som strålar ut från dess centra i form av ojämlik handel, strukturanpassningsprogram och kryssningsmissiler.
Visst skulle det behövas fler humanitära interventioner, politiska och ibland också militära. Men jag tror att Münkler övervärderar åtminstone just detta, det USA-ledda, imperiet som garant för fred och välstånd och att han underskattar förödelsen i den ekonomiska världsordning som dess militär försvarar. Och, slutligen, att han alltför lättvindigt räknar bort den enda överstatliga makt som trots att den kontrolleras av stormakterna ändå har en viss global legitimitet: förenta nationerna.

Istället för Münklers vertikala klyvning av världen i stater och block i konkurrens om makt och pengar, så vill jag förslå ett horisontellt perspektiv, där de avgörande konfliktlinjerna inte går mellan maktblock, utan mellan överordnade och underordnade. Borde inte Europas vänster snarare än att stödja upprättandet av ett eget litet imperium alliera sig med USA:s vänster, Tanzanias vänster, Indiens vänster? Då blir frågorna andra: då handlar det mindre om att bygga ett Europa redo att dominera sin omvärld och mer om att stärka de progressiva rörelserna i varje land.

Herfried Münkler
”Imperier – Världsherraväldets logik från romarriket till förenta staterna”
Översättning: Joachim Retzlaff
Daidalos förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I OBS KULTURKVARTEN, NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN OCH HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson