Låga löner hotar välfärden för alla

När de kommunalanställda argumenterar för en höjning av månadslönen med lägst 825 kronor i månaden plus ytterligare ett par hundralappar för förbundets lågavlönade kvinnor är det inte svårt att instämma i motiven.

Nya inslag i de kommunalanställdas verklighet handlar i år om brutala a-kasseregler, som gör det än mer angeläget att lyfta de lägsta lönerna och det faktum att a-kassan för deltidare uteblir helt om inte dagens minsta 17 timmar höjs till 20 timmar.

Det är ingen lyxproblematik Ylva Thörn och hennes förhandlare brottas med. Men kommunalarnas problem är i grunden allas problem.
Den demografiska trenden med fler äldre i kombination med en medicinsk- teknisk utveckling som gör det både möjligt och nödvändigt att lösa fler vård- och omsorgsproblem för alltfler människor högre upp i åldrarna utgör i sig själv en gigantiskt stor rekryteringsannons.

Om något med säkerhet kan sägas om framtidens arbetsmarknad är att den kräver fler, yngre, välutbildade, motiverade och självständiga anställda i den sektor där Kommunal nu har sina medlemmar.
Fler måste välja dessa yrken i stället för andra yrken. En större andel av varje årskull pojkar och flickor som lämnar gymnasiet bör söka sig till vidare utbildning och arbete inom vård och omsorg i en mycket nära framtid.

För det som kan göras i andra samhällssektorer och branscher, och som i Sverige har gjorts med större framgång än i en rad konkurrerande länder under 2000-talet, nämligen att pressa ner antalet anställda per producerad enhet och därigenom öka produktiviteten låter sig inte göras med samma självklarhet i framför allt omsorgsyrken.
Där betyder ofta kvalitetshöjning, i motsats till vad som är fallet i industri och administration, fler personer som dessutom får ta sig mer tid att göra sitt jobb.

Problemen inom till exempel dagens äldreomsorg handlar inte sällan om ett verklighetsfrämmande och i praktiken inhumant produktivitetstänkande tillämpat på ett område där kvalitet och lönsamhet inte kan mätas med samma mått som inom varuproduktion eller andra serviceområden – till exempel handel eller bilverkstäder.
Det finns alltså ett stort och växande samhällsintresse av att Ylva Thörns medlemmar blir fler. I annat fall urholkas och till sist kollapsar varje tanke på vård och omsorg efter behov och inte efter betalningsförmåga.

Ingen vill leva i ett sådant samhälle, även om sådana samhällen redan finns. Men önskemålet om en generell välfärd på de här grundläggande områdena har en prislapp. En del, men inte hela prislappen handlar just om bättre löner. Här och nu och inte minst med sikte på att höja just de lägsta nivåerna, de ingångslöner som kan locka fler unga att göra ett övervägt och meningsfullt yrkesval.

En annan del av prislappen är politisk och handlar om viljan att upprätthålla en så hög skattenivå att ambitionerna inom vård och omsorg blir något annat än munväder i valtider, inte minst kravet på statushöjande god utbildning.

På prislappen står också skrivet facklig solidaritet. I år prövas den på allvar och det är inte självklart att industrins förhandlare i den hårda slutronden delar Kommunals analys av vad som faktiskt krävs denna gång. När IF Metalls ordförande kommenterar de skandalösa lyften av direktörslönerna, 56 procent på tre år, önskar han sig extra ersättningar också till de anställda i ”företag med god vinstutveckling”.
Jag begriper vad han menar, men är ganska säker på att han inte hade vårdhemmet Solhättan eller dagiset Nissebacken i tankarna.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson