Shiiterna vann makten i Irak och har beseglat sin nya ställning efter ett århundrade av förtryck med att segra i val och avrätta sin senaste tyrann under en skur av smädelser. Kan 21 500 amerikanska soldater ändra detta faktum?

Kan 21 500 amerikanska soldater göra det jobb som 130 000 inte klarat under tre långa år, inklusive de 3000 som nu vilar i sina gravar i amerikansk jord?

Uppgiften var ju den här:

Störta tyrannen, inför säkerhet, lag och ordning, dela ut makt och tillgångar till de tre befolkningsgrupperna i proportion till deras storlek men utan nytt etniskt förtryck och sörj för att detta nationella demokratibygge i Irak blir det oemotståndliga exemplet för hela Mellanöstern och Iran.

Som alla drömmar om att göra om historien i ett enda slag fick också denna politiska hägring sina anhängare. Bush stod inte ensam när han kastade sin krigsmaskin mot Bagdad den 19 mars 2003.
I supporterskaran sågs oljelobbyn trängas med israellobbyn, nykonservativa med liberaler, exilirakier med kurder. Det deklarerade kriget mot terrorismen hade äntligen fått ett värdigt mål. Dessutom ett som föreföll möjligt att vinna med militära medel men utan större förluster förutom, givetvis, irakiska.

Den stora drömmen är sedan länge upplöst, den som handlade om presidentens ära och USA:s förmåga att projicera politisk makt ur militär överlägsenhet överallt i världen. Andra drömmar förverkligas nu i Irak – kurdernas om självständighet, shiiternas om revansch och rättmätig makt i kraft av sin majoritet, ett Irak befriat från ockupation och exploatering för andras intressen än irakiska.

De här visionerna har ingenting längre med USA:s politiska mål att göra. En majoritet av irakierna och flertalet shiitiska politiker vill i likhet med en majoritet av amerikanerna och flertalet amerikanska politiker att illusionen nu får ett slut och att USA kallar hem sina trupper.
Iraks regering, militär, polis och säkerhetsapparat behärskas nu av shiiter. Att de under rådande inbördeskrigsförhållanden skulle förmås att vända sina vapen mot de egna områdena, den egna milisen och den egna befolkningen på order av ett främmande lands president saknar trovärdighet. I synnerhet som dennes främsta motiv för att låta fler unga amerikaner dö i Irak är att rädda sitt personliga eftermäle och vältra över ansvaret för katastrofen på nästa administration.

Den bedömningen gjorde också den militära ledningen för USA:s trupper i Irak, som in i det sista motsatte sig upptrappningen och därför byttes ut av presidenten som en gång smet från militärtjänst i Vietnam.
Blodet som nu kommer att flyta i Bagdad för att rättfärdiga Bushs val av strategi att ”säkra” Bagdad, kan inte längre försvaras med politiskt rationella argument – vare sig ur irakiskt eller amerikanskt perspektiv.

Det är en sista strid, en desperat handling av en alltmer isolerad president utan allierade i det land han påstår sig vilja rädda ur kaos.

Den svenska supporterskaran från 2003 som då tog så lätt på folkrätten har kanske anledning att medverka till att problematisera idén att demokrati låter sig exporteras med militär makt. Det var ju den tanken som fick också liberalt sinnade att omfamna George W Bushs irakiska dröm, sedan länge förvandlad till en mardröm.

För övrigt anser jag, så där i största allmänhet, att det alltid är riskabelt att blanda samman egna intressen i oljebranschen med utrikespolitik och en alltför överdriven jag-uppfattning.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 12 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson