Etiska läkemedel. Så stavas den senaste tidens mest positiva nyhet.
Begreppet används av läkaren Sunil Shaunak, professor i infektionssjukdomar vid brittiska Imperial College. I The Guardian (2 januari) berättas om hur han tillsammans med en kollega utvecklat en metod för att ändra molekylsammansättningen i vissa läkemedel. Dessa räknas då som helt nya mediciner och går därför att ta patent på.

I första hand handlar det om ett läkemedel mot hepatit C. Shaunak anlitar ett indiskt bolag för att göra de kliniska testerna och planerar att tillverka läkemedlet så fort det är godkänt.
Och – här kommer det fantastiska – det ska han göra till en bråkdel av kostnaden för de befintliga läkemedlen. Han – och Imperial College, som ska stå för patentet – har inget intresse av att tjäna pengar, utan ser som sin uppgift att, tja, tjäna mänskligheten istället.

Shaunak försöker alltså slå läkemedelsindustrin genom att kringgå deras patent, och deltar på så vis i en av vår tids stora rättvisestrider.
De senaste 15 åren har den rika världens bolag – under högljutt motstånd från många folkrörelser – tvingat fram en allt hårdare patentlagstiftning världen över. Det drabbar dem som inte har råd att betala för sig, det vill säga framförallt människor i tredje världen.
Det kanske värsta dråpslaget har utdelats inom ramen för världshandelsorganisationen WTO. När Indien gick med i WTO tvingades man 2005 skriva en lag om patent på läkemedel. Tidigare hade det varit fritt fram att ta fram billiga kopior, vilket förvandlade landet till den fattiga världens stora läkemedelsleverantör. Här tillverkas medicin som säljs till kanske en tiondel eller ibland till och med en hundradel av de stora väst-bolagens priser.
Åtminstone vad gäller framtida läkemedel är det slut med det nu. Indien är tvingat att garantera 20-åriga patent på nya mediciner. Marknadskonkurrensen ersätts av privata monopol, uppbackade i lagstiftning.
Argumentet från läkemedelsindustrin är alltid detsamma: monopolpriserna ska finansiera framtida forskning; utan patent inga nya läkemedel.
Det är nog bara delvis sant. Redan idag ligger den offentliga forskningen vid framförallt universiteten till grund för mycket av vad som sedan blir läkemedel. Och det finns i princip inget som hindrar att fler forskningsinstitutioner gör som Imperial College: själva utvecklar läkemedel för att bota sjuka istället för bara att servera bolagen sina upptäckter.

Kampen mot läkemedelspatenten har dessutom en betydelse som går utöver att rädda miljoner människoliv.
Om någon äger en fabrik, en maskin, en hyresfastighet, finns i de flesta länder ett omfattande skydd för äganderätten, inte bara i lagen, utan också i normer och traditioner.
För immateriella rättigheter är skyddet oftast svagare. Detta brukar lyftas fram när det handlar digitala produkter, som dataspel, filmer, musik, där piratkopiering blivit legitimt, om än inte ännu legalt. Men det gäller till exempel också patent. Här är den privata äganderätten som svagast. Och just när det gäller läkemedel finns en närmast revolutionär potential, eftersom de immateriella rättigheternas relativt svaga skydd här sammanfaller med vad man skulle kunna kalla ett slags grundläggande rättvisetänkande: idén att någon ska behöva lida eller dö endast därför läkemedelsbolagen ska göra storvinster har antagligen ett mycket lågt stöd hos de flesta människor.
Och vinner man striden om läkemedlen, så har dörren öppnats till fler områden. Om läkemedel är en rättighet, så varför inte sjukvård? Om sjukvård, så varför inte vatten? Om vatten, så varför inte livsmedel?

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD OCH SMÅLANDS-POSTEN

Skribent: Petter Larsson