Den animerade barnfilmen Bondgården hyllar starka, manliga ledare och självuppoffring på statsmaktens altare. Den skulle kunna användas i framtida undervisning för att åskådliggöra hur delar av den amerikanska filmindustrin efter 11 september drog sitt strå till den USA- patriotiska stacken.
Här skyddas de ansvarslösa djurens glada upptåg och fester av den plikttrogna marinsoldatskossan Ben, som tagit på sina breda axlar att trygga rikets gränser mot luggslitna präreivargsterrorister från soptippen (inser de inte hur en sådan bild slår tillbaka?).
När Ben besegras går ledarskapet i arv till festprissen Otis, som prövas, består, och växer till sin fars kopia.
För att riktigt understryka att detta minsann inte bara är ännu en helt förutsägbar utvecklingshistoria där kalv blir till tjur, så får Otis polare, ett slags huligankossor, till och med utropa ett ”Skål för den nya världsordningen, vi basar över alla nu” när de just spårat upp och utkrävt hämnd på en av traktens unga ligister. Även om det upprepas gång på gång att makten måste användas ansvarsfullt, kvarstår att det i slutändan är huligankossorna – soldaterna – som med rått våld räddar bondgårdens fria republik.
Könsrollerna och utseendestereotyperna är hårda. De kvinnliga djuren är värnlösa våp, grisen matglad och fryntlig, en hiphopråtta fet, svart och guldbemängd.
Jag är heller inte överdrivet förtjust i de dockliknande, plastiga, animationerna och röstpåläggningen är sisådär – ibland är det svårt att uppfatta vad figurerna säger. Lägg till det att filmmakarna bombat in en ofta omotiverat hetsig musik – ett krampaktigt försök att skapa partystämning – och försett också tjurarna med juver och vi har en film som inte bara är en rätt vedervärdig pamflett, utan dessutom halvdant utförd.

Bondgården
Regi: Steve Oedekerk
Svenska röster: Tommy Nilsson, Dogge Doggelito, Claes Ljungmark, Claes Månsson med flera

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson