År 2003 övergav moderaterna en extrem inställning till arbetsrätt och lönebildning och anslöt sig till den modell som tjänat Sverige väl i snart hundra år. Modellen försvaras därför av regeringen i EG-domstolen och därför är blockaden mot en restaurang i Göteborg en fullt legitim konflikt.

Det är inte jag som säger det här om moderaterna, arbetsrätten, konflikten mellan svenska byggnadsarbetare och lettiska företaget Laval och striden om ett kollektivavtal på en salladsbar i min födelsestad. Det här sades i radio i lördags av arbetsmarknadsminister Sven-Otto Littorin.

Han använde visserligen ordet ”utrerad” i stället för den idag vanligare beteckningen ”extrem” för en avvikande ytterlighetsuppfattning när han skulle beskriva sitt eget partis tidigare inställning. Men innebörden var glasklar när Littorin upprepade gånger slog fast att de fackliga stridsåtgärderna hade hans stöd, både i sak och i princip som han sa.

Den enda konflikt han för dagen var bekymrad över gällde hanteringen av ett par småföretagare i Småland som av religiös övertygelse inte kunde förmå sig att teckna avtal för sina anställda. Parterna där borde väl kunna hitta en smidigare lösning.
Kanske det. Risken för att arbetsgivare i större utsträckning skulle börja lusläsa bibeln i jakt på nya argument mot kollektivavtal är väl inte överhängande.

Jag förstår annars varför Littorins resonemang väckt sådant raseri i den fackföreningsfientliga delen av borgerligheten, inte minst på DN:s nyliberala och Expressens högerpopulistiska ledarsidor. Skälet tycks vara att han just resonerar, följer en logik, väger alternativ och därefter drar slutsatser.

För det första menar han att svensk arbetsrätt inte ska avgöras i en EG-domstol utan i Sverige. Det är en åsikt som besynnerligt nog inte delas av de yngre och äldre centerpartister, som genom åren annars agiterat för den så kallade subsidiaritetsprincipen inom EU. Den innebär något förenklat att bara de frågor vi själva inte klarar att lösa på nationell eller lägre nivå ska överlåtas till EU-nivån.

För det andra anser numera Littorin, och han får väl antas tala åtminstone för sitt eget parti, att den modell för lönebildning och frågor som också rör arbetsrätt och som i Sverige avtalas mellan fack och arbetsgivare är en utmärkt modell. Långt bättre än de som tillämpas nere på kontinenten. Hur många strejkdagar har Sverige jämfört med Belgien, löd hans retoriska fråga till intervjuaren.

För det tredje är den som vill ersätta svenska kollektivavtal med någon annan modell skyldig att berätta vem som ska avgöra tvister och lönenivåer när inte arbetsmarknadens parter längre anses klara av det.
Ska staten besluta vad som är en rimlig lön? Ska politiker avgöra från fall till fall om en konflikt är oproportionerlig eller ej? Vad är en proportionerlig konflikt?

Littorin avvisade hela frågebatteriet och fick det att framstå som just så illa genomtänkt, orealistiskt och politiskt provocerande som det faktiskt är.
Vem skulle bevaka att en statligt fastställd minimilön, som i sig är ett effektivt instrument för att hålla nere löner i de länder där sådana finns, faktiskt tillämpas av ljusskygga företag? I övriga EU klarar man inte det.

Att Littorin sett ljuset är utmärkt. Hans radiointervju var uppfriskande. Men den extremism som tidigare odlades av hans eget parti har nu övertagits av andra i alliansen, främst Maud Olofsson.

Förnuftet har vunnit en batalj men kriget om löntagarnas rättigheter rasar vidare på andra frontavsnitt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 11 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson