Carl Bildt har ett problem, regeringen har ett problem och staten Sverige har ett problem när landets utrikesminister uppträder som en enmansshow där värderingar och arbetsstil för rollen hämtats från ljusskyggare delar av näringslivet snarare än från politiken.

Bildts problem förefaller vara det minsta. Vid en avgång, nästan oavsett av vilket skäl, är hans framtid garanterad i de kretsar där man tar hand om varandra och där Bildt nu rört sig obesvärat under ett antal år. Nya styrelseuppdrag, nya seminarier och förtroliga nätverk väntar – dock inte några internationella politiska uppdrag av verklig tyngd.

Sådana kräver ett bredare politiskt förtroendekapital än det som nu snabbt förbrukas av en fet option som han aldrig behövt utnyttja, en förarglig lögn om densamma och det som Svenska Dagbladets ledarsida med en plågad underdrift kallar hans kommunikativa problem.

Regeringens problem är mer mångfacetterat.
Det första handlar om statsministern själv, som under hela den pinsamma affären avvaktat i skuggan av sin oberäknelige föregångare. Styrkeförhållandet mellan de två har än en gång klargjorts. Reinfeldt kan inte styra sin utrikesminister, vars lojalitet med efterträdaren och dennes politiska teori och praktik avgörs av soloartisten Bildts dagsform.

Andra, till exempel de partiledare som samtidigt har ansvaret för olika fackdepartement, måste underordna sig kollektivet och avstå från personliga och partipolitiskt motiverade turer. Det sker till priset av en smygande anonymitet och risk för sjunkande opinionssiffror – se vad som håller på att hända med kristdemokraterna.

Gemensamt ansvar i politiken kostar på. Den kostnaden bärs nu av andra. Dock inte av Bildt, som i motsats till exempelvis Göran Hägglund vet att en sorti ur regeringen för hans del bara är ett skifte i karriären, som dessutom lär förbli privatekonomiskt lönsam.

Samtidigt framstår svensk utrikespolitik alltmer som en privatdomän för den man som igår frotterade sig med ryska gasjättar och investerare i Sudans oljefyndigheter och nu njuter de ekonomiska frukterna av ryggdunkandet i styrelserna.
Är det någon som tror eller sett bevis på att utrikespolitiken under Bildt tagit intryck av andra överväganden än hans egna?
Finns det borgerliga riksdagsmän, till exempel i de mindre allianspartierna, som på allvar föreställer sig att de kan påverka alliansens utrikespolitik i en riktning som inte faller Bildt på läppen? Finns det ens moderata riksdagsmän som tror detsamma?

Regeringens problem hade varit mindre om det inte handlat om en person som, vid sidan av odiskutabla kunskaper och ett användbart internationellt nätverk, i sin arrogans förkroppsligar näringslivets förakt för politiken och överklassens instinktiva uppfattning att inte alltid behöva följa regler som gäller för andra.
Sådan arrogans kan imponera på mindre självständiga själar, såväl i politiken som i de media som ska beskriva och bevaka det politiska spelet.

Men den går inte att förena med pr-mässiga ambitioner att få den nya regeringen att framstå som insiktsfull när det gäller att förstå vanliga människors vardag och vardagsproblem i stora frågor som små.
Den går heller i längden inte att förena med en folkligt förankrad utrikespolitik med anseende hos andra regeringar och fri från misstankar om att främja andra intressen än de som en bred politisk majoritet i Sverige traditionellt kunnat enas om.
Carl Bildts öde avgörs nu av en åklagare, inte av hans politiske chef.
Det är ganska ömkligt.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 10 januari 2006

Skribent: Håkan Hermansson