Historien om en skogsarbetare i Norrlands inland

Jag skulle vilja berätta för dig Sven Otto Littorin, men också för dig Fredrik Reinfeldt och för dig Anders Borg, ja, faktiskt för hela regeringen, om barnet som föddes i mitten av 40-talet och efter 7-årig folkskola, 14 år gammal flyttade ut i skogen tillsammans med sin svans. Ni vet, verktyget som man på den tiden fällde det gröna guldet med

Det var innan ni var födda och motorsågen inte var alla skogsjobbares redskap. Inte heller fanns det diverse maskiner till förfogande.
Nej, barnen slet tillsammans med de vuxna med detta handverktyg.
De bodde med gubbarna i skogskojor. Ja, så kallades deras bostäder ute i skogen. De blev hämtade med buss tidigt på måndag morgon, tiden var beroende av var de hade sitt föräldrahem i relation till bussens vägval och arbetsplatsens förläggning. De återvände hem på lördag eftermiddag eller kväll, ja det var samma sak då, beroende på var hemmet låg.
Ja, denne pojke, nu själv gubbe, 62 år till sommaren, har slitit i skogen för att få fram råvara till virke, massa och allt vad det heter. Först med hjälp av svans och senare med motorsåg.
Motorsågen blev givetvis omodern när alla maskiner gjorde sitt intåg, på gott och på ont. Det skogsbolag som han arbetade för, rationaliserade förstås bort ”huggarna” som på vintern grävde sig ner i djup snö för att med hjälp av motorsågen fälla ett träd. Det var omöjligt för dem att konkurrera med de stora entreprenörmaskinerna som företaget naturligtvis valde.
Men självklart har han mycket kompetens och sedan han lämnade in sågen, har han fått säsongsarbete med skogsvård. Kan det vara åtta, tio år nu kanske? Ja, hur som helst, han har slitit hårt, han är krum, han är stel, också lite långsam efter en arbetsolycka för 17 år sedan. Men nejdå, inte så handikappad att han har sökt ersättning för det. Han hör lite dåligt också. Kanske inte så konstigt med tanke på allt slit under ständigt motorsågsbuller. Ändå har han varit ett föredöme i användandet av hörselskydd.
Varför berättar jag allt det här för er? Jo, sedan ni fick regeringsmakten och ändrade beräkningsgrunden för a-kassa, normaltid och ramtid, kommer denne skogsarbetare, ett halvår innan han blir 63 år, inte längre kunna försörja sig själv fast han har gjort det i nästan 50 år.
Efter att ha blivit bortrationaliserad har han arbetat under barmarksäsong så länge skogsvårdspengarna räckt. Oftast mellan fem och sex månader.
Han har nu en pågående stämplingsperiod men när den är slut och om han uppfyller arbetsvillkoret för en ny, kommer beräkningen för a-kassa att ske på månadslönen, ca 18 000 kr, gånger antalet arbetsmånader som sedan divideras med tolv.
Får han en anställning på sex månader, kommer ersättningen att grundas på 9 000 kr. 80 procent av den summan blir 7 200 kr före skatt i 200 dagar (5 450 kr netto), därefter 70 procent som ger 6 300 kr före skatt i ytterligare 100 dagar (4 800 kr netto). Ni kommer väl ihåg att här gäller full skatt och inget jobbavdrag?
Har ni i alliansregeringen – hallå, socialliberalen? Lars Leijonborg, var är du? – funderat över denna grupp? Människor som omöjligt kan få åretruntjobb men som har slitit hårt, bidragit till välståndet och alltid klarat sig själva. Ser ni dem? Finns de för er? Eller tänker ni att deras försörjning skall ske genom socialbidrag?
Denne skogsarbetare som jag har berättat om, kommer att överleva utan bidrag. Han är min man och jag har jobb, men alla de andra som inte har någon som kan försörja dem; ensamstående, kanske änkemän/änkor eller frånskilda, hur överlever de? Hur var det med ert favorituttryck om utanförskap? Var tanken att öka det? Att skicka ut fler människor i kylan, utan möjlighet att försörja sig?
Om min man levt ensam skulle han efter att ha jobbat sedan han var 14 år, med ett par år kvar till pension, ”tvingas” till socialtjänsten för att söka socialbidrag för första gången. Var det så ni hade tänkt? Eller har ni inte tänkt alls?
Välkomna till verkligheten!

Eva Hillén Ahlström
Bräcke

Skribent: Eva Hillén Ahlström