Årets utvidgning av EU till 27 stater föregicks inte av någon debatt om att stänga gränser och sätta upp hinder för bulgarisk och rumänsk arbetskraft. Inte i Sverige. Men numera är våra öppna gränser mot det östliga EU ett europeiskt undantag.

Irland och Storbritannien såg inför den senaste utvidgningen till att i relativ tysthet besluta om restriktioner för den fria rörligheten från de två nya medlemsländerna, som de andra i den gamla rikemansklubben redan infört. En snårskog av regler delar nu upp den europeiska arbetskraften i mer eller mindre önskvärda kategorier, beroende på nationellt ursprung.

I Öresundsregionen går en gräns mitt i sundet mellan det vidöppna Sverige och det alltmer stängda Danmark.
Det är en verklighet som fjärmar, inte närmar européerna från varandra. Vi har fått A-lag och B-lag och nu kanske också ett C-lag, men har samtidigt inte löst några av de problem som en fri rörlighet inom det utvidgade EU kan medföra och som de fackliga organisationerna i både gamla och nya medlemsstater numera gemensamt pekar ut:

Social dumpning, underbudskonkurrens, trafficking i utnyttjad arbetskraft och en gradvis upplösning av fungerande regelsystem och fackligt inflytande i väst.

Brist på kvalificerad yngre arbetskraft, statlig motvilja mot facklig organisering, fortsatt underutvecklade arbetsmarknadssystem och försök att hålla nere löne- och arbetsvillkor i öst.

Lösningen på de här problemen är inte att stänga gränser. Det visste LO när organisationen efter hård intern debatt och i konflikt med en majoritet inom socialdemokratin sa nej till de övergångsregler, som typiskt nog fick stöd av det ständigt röstfiskande folkpartiet inför den stora östutvidgningen 2004.

Problemen ska i stället förebyggas och bekämpas med ett batteri av åtgärder, som ger myndigheterna kraft att hävda de lagar som skapar ordning och reda på arbetsmarknaden och som rör skatter, arbetsmiljö och kamp mot ekonomisk brottslighet.

Ännu viktigare för ett ja till fri rörlighet var förmågan att hävda kollektivavtalen. LO sa ja på villkor att facket fick möjlighet att teckna och följa upp avtal som garanterar likvärdiga villkor för alla som jobbar i Sverige, bulgar som svensk.
För den hållningen har det svenska facket idag fullt stöd från sina broderorganisationer i östersjöområdet och socialdemokraterna har i grunden tänkt om i frågan om övergångsregler.
Samhällskontraktet kring utvidgningen var på väg att få ett verkligt innehåll under den förra regeringen även om en del angelägen lagstiftning stannat på papperet.

Men ingen har kunnat undgå den öppna fientlighet mot facket i allmänhet och kollektivavtal som skydd mot utifrån kommande låglönekonkurrens i synnerhet som utgår från näringsminister Maud Olofsson och hennes nyliberala supportrar i de borgerliga ungdomsförbunden och från en rad borgerliga riksdagsledamöter.

De framställer konsekvent LO som en organisation med tvivelaktiga metoder och onda avsikter, också – ja, absurt nog framför allt då – när facket agerar för att åstadkomma likvärdiga konkurrensvillkor mellan företag. Som under restaurangblockaden i Göteborg.

Vill man piska upp en motreaktion som kan innebära att det i längden blir omöjligt att upprätthålla öppna svenska gränser mot övriga EU och i praktisk politik säga upp det ännu fungerande kontraktet med LO om fri rörlighet så är det just så här man ska agera.
Frågan är naturligtvis alltför allvarlig för att förstöras av en oftast okunnig och mot facket fördomsfull agitation.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 5 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson