Skolan som marknad

Jag tycker att det är rätt av regeringen att lägga fram en proposition i vår, även om den med all sannolikhet kommer att röstas ner. Jag tycker att frågan hör hemma i valrörelsen, även om jag är osäker på om den kommer att dra några större mängder röster över blockgränsen. Det intressanta är dock högerns reaktioner. De vet att de kommer att vinna, så varför slå på stora trumman?

Karl Ågerup
Barnens marknad
Ordfront 2006

Det blev inte riktigt som friskoleförespråkarna hade tänkt sig.Istället för att skjuta i höjden, har svenska elevers studieresultat på flera områden försämrats det senaste decenniet. Den välsignade konkurrensen verkar inte ha fungerat. Och inte blev det billigare.
Men inte heller som de värsta dysterkvistarna befarat: en uppdelning i privata elitskolor för överklassen och utarmade kommunala skolor för alla andra.
Det står klart i journalisten Karl Ågerups kritiska reportagebok Barnens marknad.

Ågerup reder ut något av vad forskningen har att säga och berättar om friskolornas framväxt. Dessa avsnitt varvas med med interiörer från hans egen tid som lärare på en friskola, inklusive anekdoter och insprängda mejls från en hårt pressad och tämligen auktoritär rektor.
Inget fel på upplägget, egentligen, men det blir ofta lite rörigt; inte minst eftersom olika experter och forskare är oeniga om vad som faktiskt skett och hur det bör mätas.
Några saker bli ändå tydliga. Skolpengen är antagligen ett större problem än friskolorna som sådana. Den skapar konkurrens också mellan de kommunala skolorna, vilket ökar den sociala segregationen, också i områden där det finns få eller inga friskolor. Och vinstdrivande skolor står i motsättning till kvalitet i undervisningen. Inte så att det inte kan finnas alldeles utmärka vinstdrivande skolor, det kan det säkert. Men det finns en stor risk att skolor som måste leverera vinst prioriterar fel saker. Som när Ågerups rektor Azad övertalar elever byta till program (el och media) som ger mer skolpengar än de program eleverna själva valt.
Slutsats?
Ja, Ågerup är djupt kritisk till att vinstintresset givits rum i skolsalen och vill ha fler nationella prov för att säkra kvaliten.
Det senare är tveksamt. Ytterligare provhets är nog det sista många elever behöver och en ökad betoning av nationella prov riskerar att ske på bekostnad av det kritiska tänkande, den samarbetsförmåga och den självkänsla som är lika viktiga att förmedla som ämneskunskaper.

Jag har två mer rejäla invändningar mot Ågerups bok. Den ena är att han aldrig på allvar diskuterar områdessegregationen. Det faktum att vi, särskilt i storstäderna, har starkt klasskiktade bostadsområden skapar antagligen en ännu värre skolsegregation än skolpengen. Åtminstone måste man i en sån här bok ta upp den frågan.
Det andra är att han – som många andra skoldebattörer – gärna låter förändringar inom skolan förklara till exempel försämrade studieresultat, en stor andel underkända och så vidare. Det blir lite orättvisande. Tyvärr sammanfaller ju marknadiseringen av skolan med den djupa nittiotalskrisen och de fördjupade klassklyftor den skapade. Dels fick skolorna skära ner, inte minst på så kallad kringpersonal. Dels, och det är gissningsvis ännu viktigare, så växte en större andel av dagens skolelever upp med arbetslöshet och andra sociala problem, vilket gissningsvis avspeglas i deras skolresultat. Det kan skolan aldrig – hur många inre reformer man än genomför – kompensera för fullt ut.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I TIDEN

Skribent: Petter Larsson