Häftigare och mer underhållande dokusåpa än den TV-dokumentär om finansfamiljen Wallenberg som nu visas i SVT 1 är det tveksamt om vi får se i år. Den tycks innehålla allt – utom bara bröst och avbrott för reklam för potensmedel, försäkringsbolag, tyska lyxåk med mera.

En historielektion utan pekpinnar utspelar sig parallellt med en stundtals bisarr berättelse om faderssvek, hävdelsebehov och överklasslater. Men också om kallhamrad affärsskicklighet i den övre skolan, klassamarbete och storpolitik i krigets skugga.

Två självmord i finanssocieteten inramar den suveränt framlockade historien, Ivar Kreugers i Paris 1932 och Marc Wallenbergs i en skog utanför Stockholm fyrtio år senare. Efter det första avsnittet häpnar jag över att ett så tungt och delvis dolt stycke svensk historia kan återskapas för en bred TV-publik med sådan lätthet och respekt för både ämnet och tittarna.
Respekt, märk väl. Inte underdånighet och publikfrieri.

Så jobbar i sina bästa stunder de bästa journalisterna som fått tid, i det här fallet fyra år, och resurser att levandegöra en viktig berättelse. Här heter han Gregor Nowinski. Hans recept är bra hantverk och, säger han i Svenska Dagbladet, att ”underhålla folk, inte bara de initierade tittarna”.
Därför visas hans film i public service-TV. Ingen reklamfinansierad kanal, framför allt inte i Sverige, skulle någonsin ge honom förtroendet och pengarna.

Därför har David Attenborough i femtio år gjort den ena banbrytande och kusligt underhållande naturdokumentären efter den andra för världens bästa licensfinansierade mediebolag i allmänhetens tjänst – brittiska BBC. Den senaste, om insekter, visades nyligen i svensk TV. Inte i någon av tutt-kanalerna eller i TV4, som numera tycks betrakta tittare över fyrtio som mumifierat överskottsmaterial från Hylandepoken med en riskabel benägenhet att uppfatta reklaminslag som signal att tömma blåsan.

Sådant beteende går ju inte an i en medievärld där marknadskrafterna styr, inte tittarna och journalisterna, de stora underhållarna eller nyskapare med respekt för TV-mediet men obesmittade av publikförakt. Tittarna? Jo, när tittarna får välja TV-program i Sverige – och numera finns det ju fler kanaler och mer kapital i branschen än någonsin – väljer de public service. 86 av de 100 mest sedda programmen under 2006 visades i SVT.

Det var en salig blandning av Ingvar Oldsberg, sport och nyheter, Melodifestival och svenskproducerade serier av det slag reklamteve inte orkar med eller inte vill visa av kommersiella skäl.
Men public service håller greppet. Och håller sig med ett kvalitetsbegrepp som varken är elitistiskt eller åldersdiskriminerande.

BBC har i ett halvsekel visat att ett brett public servicemedium är en nationell tillgång så länge bolaget står emot politiska påtryckningar och inte prisges åt den enkla enfald som tenderar att göra de flesta kommersiella medier både fega och publikföraktande.
SVT har möjligen inte samma status, Sverige är ett mindre land. Men SVT och Sveriges Radio har i grunden samma funktion och inte sällan samma värde som det bästa som BBC kan åstadkomma.

I Storbritannien handlar debatten om BBC:s framtid om storleken på den licenshöjning som krävs för att hålla kvaliteten – säkra bredden och erövra topparna.
I Sverige föreslås utförsäljning, avlövning och starkare politisk kontroll av public service, ett tämjt SVT berövat både bredden och de toppar som symboliseras av Wallenbergdokumentären.
Sorgligt, men sant.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 4 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson