Vad vill Mona med socialdemokratin?

I Danmark kan den annars tondöve borgerlige statsministern efter ett år av folkliga protester mot stadigt urholkad offentlig service prata om att 2007 höja kvaliteten i densamma. Hur det ska ske sägs inte. Framför allt ska det inte ske med solidariskt betalda skatter.

Skattestoppet gäller.

Och efter fem år vågar den socialdemokratiska oppositionen inte längre själv tala skatter så att välfärdsekvationen i slutändan går ihop. Den socialdemokratiska retoriken finns kvar, men efter att ha köpt stora delar av den borgerliga skattepolitiken som ökat klyftorna i det danska samhället i samma takt som det privata överflödet ökat har partiet försvagats politiskt– trots tillfälliga framgångar i opinionen.

Dansk politisk debatt utspelas nu nästan helt inom ramen för en liberal dagordning. Det betyder inte att väljarna inte reagerar mot skattestoppets verkningar eller att insikten om värdet av den i grunden jämlikhetsbaserade danska modellen försvunnit.
Tvivlet för dagen gäller socialdemokratins hållfasthet. Kan man längre lita på ett parti som övergivit viktiga delar av sin politik när det gäller skatter, utrikespolitisk självständighet och en humanistisk syn på invandring och invandrare?

Var finns idag den folkrörelse som en gång formade ett Danmark där tillväxten skapade både privat och offentligt välstånd och det parti som alldeles naturligt såg sig som de icke privilegierades parti?

Behovet av förnyelse av dansk socialdemokrati handlar för dagen inte om mer liberalism, ivrigare sökande efter privata lösningar på samhällsproblem och oreflekterat röstfiske i den del av medelklassen som aldrig haft något till övers för socialdemokratiska lösningar – inklusive högt skattetryck.
Behovet av just den typen av förnyelse är ännu mindre i det svenska partiet. Socialdemokraterna förlorade inte valet på höga skatter utan framför allt på hög arbetslöshet i en uppåtgående konjunktur.

Jodå, ledarens brister spelade en roll. Underskattning av de nya moderaterna, både hos väljarna och i den socialdemokratiska ledningen, borgerlig mediebild av politiken plus en mängd andra orsaker som återstår att frilägga gjorde resten.

Socialdemokratin står alltså inför en förnyelse. Och den person som ska leda förnyelsen har framför allt att ta hänsyn till att partiet inte lyckats nå eller till och med stött bort många som borde vara socialdemokratins naturliga väljare: svenskar med utländsk bakgrund, människor med låg betalningsförmåga i olika skeden av livet och alla med behov av samhälleligt stöd för utbildning, omskolning, arbete, vård och hjälp att klara svåra strukturomställningar i ett snabbt föränderligt näringsliv.

Sanningen är ju den att de ekonomiska klyftorna och känslan av främlingskap hos stora medborgargrupper under lång tid har vidgats i Sverige och att behovet av en förnyad socialpolitik och sysselsättningsstrategi är större än behovet av lägre skatter för en bred medelklass och en förmögen elit.

Mona Sahlin, för det lär bli hon som får uppdraget när nu alla andra seriösa kandidater fallit bort, kan mycket väl förena en sådan politik med egna ambitioner att främja jämställdhet, underlätta för småföretagare och vara pragmatisk i sökandet efter politiska allierade för att reformera – inte privatisera – välfärden.

Men hon ges inget mandat att göra socialdemokraterna till ännu ett liberalt parti utan ideologisk kärna. Den marknadsnischen är fylld för minst fyra år framåt av andra.
Så Mona, lär av Danmark och gör (nästan) tvärtom.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 3 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson