Miljön, var god vänta

En miljömedveten pessimist hävdade nyligen att först när Themsen och Seine svämmar över och Manhattan läggs under vatten tar politikerna i väst steget från ord till handling i klimatfrågan.

Man behöver inte dela den här pessimismen för att oroas över den politiska trögheten i miljöfrågor. För svensk del står hoppet till att 2007 blir ett uppvaknandets år i motsats till valåret 2006 då miljöfrågorna sopades under mattan av den segrande alliansen.

Trots den förfärande brittiska Sternrapporten och sommarens algblomning i Östersjön som viftades bort av Fredrik Reinfeldt som en rutinmässig bisak, vars orsaker dessutom var otillräckligt utredda, med flera uttryck för politiskt ointresse över hela det borgerliga politiska fältet.

Men året har inte börjat bra.
I regeringens oktoberbudget flödar de till intet förpliktande orden om klimatfrågan. Inga nationella mål sätts upp. Ansvaret är europeiskt och globalt och Sverige ska vara ”solidariskt” och aktivt ”bidra” till att mål nås som sätts av andra, i första hand EU.
Före jul ville regeringen precisera den kritiserade låt gå-inställningen i klimatpolitiken. Fortfarande talas tyst om kraftfulla satsningar på kollektivtrafik och järnvägsutbyggnad, i stället är det nya vägbyggen och därmed ökad privatbilism och lastbilstrafik som i praktiken ska gynnas.

Mest uttalad är denna politik i Stockholm där den nya borgerliga regimen vrider klockan bakåt i miljöpolitiken på område efter område i en omfattning som inte redovisades före valet.
Men i en debattartikel i DN stödjer nu statsministern och miljöministern ett tyskt förslag om att minska EU:s koldioxidutsläpp med 30 procent till år 2020, jämfört med 1990 års nivå.
Äntligen lite konkreta siffror och årtal. Men ännu inte ett ord om hur detta ska uppnås på svensk botten.

Det är som om miljöpolitikens konkreta insatser med ofrånkomliga begränsningar av utsläpp från trafiken och skärpta krav på industri och jordbruk fortfarande är så politiskt obehagligt och utmanande att de ska mörkas in i det sista.
Det innebär inte att sådana insatser inte kommer att göras, många av dem kommer att framtvingas av omständigheter som ligger utanför politikens kontroll.
Men det innebär att vi tills vidare har en regering som skyr ansvaret att ta ledning i opinionsbildningen kring några av vår tids mest brännande frågor.
Och dessa frågor ger sig till känna både lokalt och globalt.

I ett Skåne där jag nu ser kastanjeträdens knoppar redan svälla och utanför fönstret hör vinden tjuta i vad som i skrivande stund utlovas kunna bli orkanvindar innan jag hunnit till punkt läser jag att godstrafiken på E 6 har fördubblats på tio år och att ökningen bara fortsätter. Vägarna kan i framtiden inte svälja all denna trafik och dessvärre anslås inga nya pengar till att föra över dessa miljöskadliga transporter på järnväg.

Överför detta konkreta skånska exempel på fortgående miljöförstöring till övriga Europa och övriga världen och det krävs vare sig fantasi eller naturvetenskapliga expertkunskaper för att frammana bilden av en medvetet åstadkommen framtida katastrof.

Fredrik Reinfeldt har hittills missat chansen att tala klartext i dessa frågor och hävdar dessutom att vanliga svenskar inte ska känna några krav på att förändra sin livsstil för att bidra till att bromsa klimatförändringen.
Huvudet i sanden ger ingen god utblick över det nya året, framför allt inte om man har statsministeransvar.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 2 januari 2007

Skribent: Håkan Hermansson