Vi lever i bloggarnas tid. Samtidigt har kommersialismen på allvar slagit klorna i journalistiken, med följden att det tummas allt mer på gamla, goda journalistiska regler. Här och där i varje fall.
Häromdan avslöjade alltså Aftonbladet att en känd svensk artist köpt porrtidning på bensinmack.
Fanns det överhuvudtaget skäl att berätta?
Var det sant eller falskt? Tja, hur noga är det?

Nyhetens källa är en blogg författad av vänsterpartiledaren Lars Ohlys sambo.
Är detta månne en garanti för sanningshalten? Knappast! Däremot är själva detta faktum en god kvällstidningsnyhet. Kändisfaktorn blir ju dubblerad.
Jag föreställer mig att om en enstaka uppgiftslämnare ringt redaktionen och sagt sig ha sett kändis köpa porr på en mack hade det inte lett till publicering. Det hade nog krävts flera oberoende vittnen.
Men nu stod det ju på en blogg. Där det i och för sig kan stå ungefär vad som helst. Dock tillhörde bloggen Ohlys sambo.

Nåväl, Aftonbladet vet ju vad som gäller, källors tillförlitlighet måste prövas.
Alltså ställer journalisten den kritiska och mycket rimliga frågan till Ohlys sambo, hur hon vet detta med säkerhet?
”Av en person som jobbar på macken”, blir svaret.
Journalisten tar nu fram skjutjärnen.
”Och du har inga skrupler att hänga ut honom på din blogg baserat på det?”, frågar journalisten.
Nej, absolut inte”, svarar Ohlys sambo.

Och där slutar den kritiska granskningen.
Aftonbladet, som ju helt korrekt ifrågasatt den bräckliga grund varpå publiceringen på bloggen skett, väljer nu själv att inte ha några skrupler. Man fömedlar nyheten på löpet, på ettan och i en stort uppslagen artikel med namn och bild på artisten.

Pressetiskt haveri?
Javisst, men dessvärre inte unikt i sitt slag, bara ovanligt tydligt.

Skribent: Bo Bernhardsson