Att justitiekanslern Göran Lambertz är en obekväm och därmed ovanlig svensk ämbetsmannatyp har stått klart ända sedan han framförde åsikten att alla poliser inte alltid talar sanning och att han är övertygad om att det sitter oskyldigt dömda i svenska fängelser.

Så där har en JK aldrig sagt förut.

Utan att direkt påstå att ämbetet historiskt haft det outtalade men tydliga uppdraget att tiga om sådant som inte kan beläggas med hundraprocentig säkerhet och därmed avstå från chansen att frilägga besvärande systemfel så är det nog så JK-ämbetet har uppfattats av allmänheten.

Han, för det är ju alltid en han, har setts som juristernas jurist. Oväldig och korrekt i bästa fall, men likväl en del av systemet. Och i den rollen någon gång också sedd som den överslätande sista instansen, aldrig så vitt jag kan minnas som den ögonöppnande avslöjaren av allvarligare missförhållanden än enskilda misstag och tillfälliga felgrepp i rättssystemet.

Och så kommer det en JK som låter sig intervjuas i TV om ljugande poliser i svenska rättssalar och om den kraftiga ökningen av fall där långtidsdömda frikänts efter resning på grund av undermåliga brottsutredningar och bristfälligt domstolsarbete.
Och denna JK stannar inte, som brukligt, vid att konstatera det bekymmersamma men avstå från att kommentera så kallade enskilda fall. Han resonerar, han frilägger en övertygelse om hur det kan vara på detta vis och han låter till sist genomföra en egen utredning av vad han misstänker kan vara så kallade systemfel i det svenska rättsväsendet.

Kort sagt, han förvånar genom oräddhet, öppenhet och en alldeles uppenbar vilja att gå längre än sina företrädare i ämbetet. Och det som förvånar allra mest är att hans faktaunderlag, grunden för hans övertygelse och alla de indicier på brister och felaktigheter som läggs fram kan granskas och värderas helt öppet för den som vill och orkar.

Att han får polisfacket och domarkåren och alla andra kår- och särintressen i den juridiska världen på halsen förvånar föga. Man skulle önska en smula större ödmjukhet och vilja till sanningssökande också från detta håll, men jag inser att det är att kanske begära för mycket.

Varken Lambertz eller någon annan seriös debattör har ju hävdat att poliser i allmänhet saknar rättskänsla eller att svenska domare är sämre än domare i andra länder.

Dock är det svenska problem med rättssäkerheten JK har att uttala sig om och konkreta och belagda problem i det svenska systemet som bör bekymra alla som bryr sig om rättssäkerhet utan att därför vara haverister eller konspirationsteoretiker.

Därför har jag svårt att förstå Thomas Bodströms lilla hätska kampanj mot Lambertz. Den kokar ner till att JK bara ska hålla sig till enskilda fall och att han i övrigt ska knipa käft om sina iakttagelser och övertygelser – trots JK:s unika position som mottagare av klagomål och utredare av brottmål.

En socialdemokratisk syn på rättsväsendet borde utgå från behovet av en stark stat till skydd för utsatta individer, det vill säga en välutrustad och oberoende rättsapparat. Oberoende också från de starka särintressen bland jurister och poliser som, om olyckan är framme, kan gå ut över den enskildes rätt och en i bästa mening skoningslös granskning i efterhand av att systemet fungerar.

Bodströms uppmaning till JK att hålla käft imponerar inte.
Granska gärna Lambertz argument, men tysta honom inte med dumt maktspråk.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 30 december 2006

Skribent: Håkan Hermansson