Vem är ”utanför” och varför?

Utanförskap! Se där, det ord som mer än något annat under 2006 lät höra talas om sig i den politiska debatten.
Blev det kanske ett av borgerlighetens främsta vapen i kampen om regeringsmakten?

Fredrik Reinfeldt gjorde utanförskapet till ett tema också i det jultal han höll i Kulturhuset i Stockholm för någon vecka sedan och menade att valsegern berodde på att ”borgerligheten ringat in de relevanta samhällsproblemen”.

I den borgerliga valpropagandan användes konsekvent siffror mellan en miljon och en och en halv miljon för att precisera det antal svenskar som lever i någon form av utanförskap. Ibland kallades det ”den breda arbetslösheten” eller ”den verkliga arbetslösheten”.

Nu måste man, för att komma upp i siffror på bortemot en och en halv miljon – förutom öppet arbetslösa och arbetslösa i åtgärder – räkna in också alla som är sjuka, förtidspensionerade, studerar, är föräldralediga, tjänstlediga, hemarbetande och sitter i fängelse.
Personer med högst skilda situationer, som bara kan klumpas ihop som ”utanför”, om man definierar detta utanförskap så, att de inte för tillfället lönearbetar.

Allra först – denna ledighet från arbetslivet är bara delvis att betrakta som ett samhällsproblem.
Det är naturligtvis främst ett uttryck för välfärdssamhället, att många har möjlighet att ta föräldraledigt eller tjänstledigt, att studera, att vara sjukskrivna när de är sjuka eller att bli förtidspensionerade när de är utslitna. I varje fall om det kan ske och det sker utan alltför stora inkomstbortfall.
Samtidigt är det utan tvekan så att svåra och växande samhällsproblem, vars konsekvenser bland annat är ett socialt utanförskap, döljer sig i statistiken över sjukskrivna och förtidspensioneringar. Frågan är hur de problemen egentligen ser ut, vad de beror på och hur de kan åtgärdas?

Låt mig hänga kvar vid utanförskapet som begrepp.
Vilka personer – av alla dem som vid en given tidpunkt inte deltar i arbetslivet och som av den politiska borgerligheten definierats som den breda arbetslösheten – är det rimligt att peka ut som tillhörande ett utanförskap, d v s ett icke av dem själva valt och problemfyllt socialt utanförskap.
Kan ens alla arbetslösa räknas dit?
Knappast!
På god grund de långtidsarbetslösa, unga som äldre, som snurrar runt i arbetsmarknadspolitiska åtgärder utan att få fotfäste på arbetsmarknad eller bostadsmarknad.
Men inte nödvändigtvis alla andra arbetssökande, som under en kortare tid köar till jobb eller vill byta jobb eller som kanske är i färd med att bygga på sin utbildning.

Inte ens i den socialdemokratiska utopin om full sysselsättning kan man helt tänka bort arbetslösheten, d v s den som beror på en naturlig strukturomvandling.
Däremot måste långtidsarbetslösheten utraderas.
Men i det liberala idealet för en fungerande arbetsmarknad ingår en väl tilltagen arbetslöshet och en armé av tillfälligt anställda med otrygga anställningsvillkor som hjälper till att hålla nere lönerna. För många till priset av ett påtvingat socialt utanförskap. Därför framstår också det borgerliga engagemanget för dem som hamnar utanför som hyckleri.

Hur är det då med alla sjukskrivna och förtidspensionerade?
De flesta är naturligtvis sjuka eller förslitna på riktigt. Huruvida de också känner sig som i ett utanförskap är svårare att veta. Helt klart är att de inte kommer att känna sig mer innanför med sämre sjukersättning eller sämre förtidspension.

Däremot är det, som jag redan pekat på, alldeles säkert så, att det döljer sig andra problem i statistiken över sjukskrivningar och förtidspensioneringar. Problem som i hänger samman med arbetsmiljö, arbetsorganisation och maktförhållanden på arbetsplatserna och i företagen.

Många, som idag är sjukskrivna eller utslagna från arbetslivet, skulle inte behöva vara det, om de tilläts arbeta på sina villkor, d v s om arbetslivet anpassades till deras förutsättningar.
Och om man på allvar vill förklara ökade sjukskrivningar och sjukpensioneringar kommer man inte runt en samhällskritik som främst riktar sig mot andra måltavlor än individerna och försäkringarna.

Ja, man tvingas till en kritisk granskning av den moderna, globala kapitalismen.
Man tvingas konstatera att det skett en maktförskjutning till dess fördel. Och att priset är ett allt hårdare tempo och allt högre krav som tränger ut eller utestänger allt fler från arbetslivet. Och detta sker jämsides med att aktieutdelningarna slår rekord år efter år.
Det finns förstås ett samband.

Ett huvudproblem är att jobben är för få och att få tvingas utföra det jobb som skall utföras.
Ett annat att allt fler tvingas ge upp jobbet, därför att det blivit för krävande.
Men i kampen mot ”utanförskapet” sjösätts nu den ena åtgärden efter den andra som skall tvinga/”stimulera” arbetslösa och andra, som ingår i en tänkt potentiell arbetskraft, att bjuda ut sitt arbete ännu ivrigare och till allt lägre löner.
Den sänkta a-kassan, försämrade sjukbidrag och försämrad sjukersättning, reformerna på Försäkringskassan – åtgärderna har alla samma syfte.
Samtidigt alltså som de redan rikare blir allt rikare och inkomst- och förmögenhetsklyftorna snabbt vidgas.
Och samtidigt som väldigt lite görs för att skapa det goda arbetet och ett uthålligt arbetsliv.

Så ser alltså den liberala dagordningen mot utanförskapet ut; Försämra sjukförsäkring, förtidspensioner och a-kassa. Se till att läkarkåren och tjänstemännen på försäkringskassan och arbetsförmedlingen mobiliseras för att få fler att ställa sig till arbetsmarknadens förfogande.
På så sätt trycks lönerna ner. Och kanske kan en och annan med restarbetsförmåga får ett jobb, till priset av att många andra får se sina löner sänkta.

Nej, Reinfeldt har inte ringat in utanförskapets problem. Han och den borgerliga regeringen kommer däremot med all sannolikhet att förvärra dem.
Vilket egentligen bara är vad man kan förvänta sig. Trots det nya, lätt lismande, arbetarvänliga tilltalet.

Värre är det kanske att arbetarrörelsen inte heller tydligt ringat in problemen. Trots att man egentligen har alla verktygen för att göra det.

Inte minst därför att vi misskötte den uppgiften förlorade vi valet.
Men det som inte är gjort måste göras nu.

Skribent: Bo Bernhardsson