Svartvitt om Kuba

Hur demoniskt är Kuba? undrar Lars Westerberg (Helsingborgs Dagblad 28 december) och antyder svaret: mindre än Sovjet och Kina, men ändå tillräckligt för att Westerberg ska efterlysa rannsakning av en vänster som han menar har lik i lasten. Han skriver: ”Det tycks mig som om Kuba-vännerna inte alls gjort upp med sitt förflutna på samma sätt som den övriga vänstern (….) den stora Kuba-revisionen, den stora uppgörelsen med Kuba och dess försvarare, saknar man fortfarande.”

”Man” är väl i det här fallet Westerberg, antar jag.
För all del, det finns väl en och annan kubavän, som i tid och otid tonar ner den politiska ofriheten, brännmärker oliktänkande som USA-spioner och ursäktar kränkningar av mänskliga rättigheter med det ständigt överhängande hotet om en amerikansk invasion. Men många är de inte.
Och visst kan man kanske kräva dem på en ”uppgörelse” (vad som nu menas med det), på samma sätt som man skulle kunna kräva att socialdemokrater ”gör upp” med förhållandet till ett krigstörstigt Labour, eller att liberalerna genomför en stor ”USA-revision”.

Men att jämföra dem som stöttar och stöttat Castro med den vänster som förr gav sitt stöd åt Sovjet respektive Kina är fullständigt missvisande, vilket Westerberg också är inne på. Utan att fastna i en makaber likräkning, så är det ändå så stor skillnad mellan att ta livet av tiotals miljoner medborgare och att inte göra det att varje försök att föra samman de tre till något slags kommunismens onda skurkstater bli en intellektuell förolämpning. Enligt Amnesty International hölls år 2006 knappt 70 personer som Amnesty klassar som samvetsfångar fängslade på Kuba. Hot och trakasserier riktade mot oppositionella, fackföreningsfolk, journalister och homosexuella är vanliga. Medierna är statskontrollerade, föreningsfriheten starkt beskuren.
Det är naturligtvis oacceptabelt. Men det är inte direkt den blodigaste diktatur mänskligheten skådat, utan tvärtom en av de mjukare.
Faktum är – och det är inte avsett som någon ursäkt för Castroregimen – att de mest omfattande övergreppen på ön antagligen begås på den amerikanska Guantánamobasen.

Att kubavännerna inte gjort upp med sitt förflutna på samma sätt som maoister och stalinister är därför inte så märkligt. Det beror på det förflutna. Det finns inte tillnärmelsevis lika mycket att göra upp med.
Ändå sker dessa sammankopplingar gång på gång, följda av krav på avståndstagande – även om Westerbergs text hör till de mindre polemiska.

Det är ett oroande uttryck för den extermt svartvita världsbild som etablerats de senaste tio åren eller så, där (formell) politisk demokrati eller diktatur är den enda viktiga bedömningsgrunden för en stat eller en regim. I en sådan värld räknas inte om sjukvården fungerar, om utbildningen är gratis, om invånarna har hälsan, om kvinnor diskrimineras och alla andra sociala och ekonomiska indikatorer på om ett samhälle är bra eller dåligt att leva i – inklusive sådana förhållanden, till exempel hög läskunnighet, som gör det möjligt för människorna att faktiskt använda sig av demokratin på ett meningsfullt vis.

Bortom denna endimensionella kategorisering i gott och ont döljs inte bara skillnaden mellan en Castro, som låter spärra in några dussin regimkritiker, och en Saddam Hussein eller en Omar al-Bashir, som låter massmörda sin egen befolkning. Utan också demokratiernas mörka baksidor: krigen i fjärran länder och den sociala ojämlikhet som indirekt skördar miljoner liv i förtid.

ARTIKLEN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson