Afrika uppmärksammas sällan för något annat än sina konflikter. Den här julen kom de hotfulla nyheterna från Afrikas Horn. Strider äger rum i det sönderfallna Somalia. Av flera skäl angår detta oss.

Flyktingströmmar från årtionden av krig, hungerkatastrofer och andra effekter av att stater gått sönder och sjunkit ner i anarki eller ständig militär högspänning i just den här delen av världen nådde Sverige och övriga Europa redan på 1980-talet.

Många eritreaner, somalier, etiopier och sudaneser – de som hade kraften, resurserna och ibland turen – har skapat nya liv här. De flesta har försökt hålla kontakt med sina hemländer i hopp om fred och utveckling som skulle göra det möjligt för åtminstone några av dem att återvända.
Det har inte blivit så.

När Latinamerika och många stater i Asien har ersatt diktaturer och olika former av destruktivt militärstyre med demokrati och ekonomisk utveckling har situationen för människorna på Afrikas Horn, främst i det ledarlösa Somalia, snarast gått motsatt väg.
Visserligen föll en diktatur som hållit landet samman, men samtidigt utkämpat krig med grannen Etiopien i norr, redan i nittiotalets början. Men resultatet blev inbördeskrig mellan rivaliserande klaner och en humanitär katastrof som till sist fick USA att intervenera med en FN-resolution i ryggen.

Aktionen blev inte bara ett fiasko, som för USA:s del satte stopp för tanken att ingripa militärt i enbart humanitära eller fredsskapande syften i områden där landets egna säkerhetsintressen inte stod på spel.
Somalia blev också symbolen för hopplösa fall. Varken övriga Afrika, Europa eller FN har sedan dess på allvar velat ingripa så länge situationen varit ett hopplöshetens status quo. Visserligen medverkade alla dessa parter i försöken att ge landet en regering för ett par år sedan efter utdragna förhandlingar i grannlandet Kenya.

En regering finns också plats, dock inte i huvudstaden Mogadishu där i stället en militärt starkare koalition av islamska domstolar, UIC, har makten. Det är mellan dessa två parter striderna nu utkämpas. Den illa omtyckta och i huvudsak maktlösa regeringen har skaffat sig militärt stöd från landets arvfiende Etiopien. Etiopiskt flyg har släppt bomber över huvudstadens flygplats och etiopiska soldater leder en offensiv från norr.

Islamisterna i huvudstaden får stöd från islamistiska grupper och möjligen också stater i den muslimska världen, inklusive Iran. Vapen flödar in i området och bevisar än en gång att inga embargon kan hindra gamarna och profitörerna i denna dödens business att agera kraftfullt när ingen annan gör det.
Konflikten är regional och drar som förr in en rad länder som vill hävda sina intressen. Men nya ingredienser har tillfogats. USA ser islamisterna i Mogadishu som i praktiken lierade med den internationella terrorismen och Al Qaida. Därav det oblyga stödet till det kristna Etiopien. Konflikten ska passas in i det svartvita mönster som gällt sedan den 11 september.

Vad vi än en gång ser är internationell och regional inblandning i en afrikansk konflikt som prioriterar egoistiska nationella intressen framför behoven hos en i praktiken skyddslös civilbefolkning. Just nu är dessutom en miljon av Somalias 10 miljoner invånare hemlösa efter de värsta översvämningarna i Östafrika på femtio år.

Vore jag en av dessa och hade kraften och resurserna och på min sida skulle jag göra allt för att till exempel ta mig hit till norra Europa i jakt på ett värdigt liv eller i varje fall ett liv.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 27 december 2006

Skribent: Håkan Hermansson