Pappa Lasse (Michael Nyqvist) och sonen Jonas (Anastasios Soulis), 17, förlorar mamma och lillebror i en bilolycka och tar nedbrutna av sorg sin tillflykt till sommarhuset på västkusten, där de hoppas kunna reparera sina liv.
Känslodrama i skärgårdssommar med Michael Nyqvist; det låter som ett löfte om en sentimental historia i kölvattnet från den senaste Nyqvist-succén ”Såsom i himmelen” (2004) och långfilmsdebuterande Johan Brisinger gör i ”Underbara älskade” allt för att leverera, med påträngande musiksättning, softade tillbakablickar och inklippta stämningsskapande bilder av typen siluett mot sommarnatt, regn på ruta, sol genom nysprucket lövverk. Ja, han snor till och med en dansscen direkt ur Såsom i himmelen. Han låter dessutom Lasse förvandlas från kostymklädd ögonläkare ur den stockholmska borgerligheten till den jobbarsexige blåskjorta med skit under naglarna som känns igen från Grabben i graven bredvid (2002).

Nyqvist gör med bravur Lasse som på en gång den rörande klumpige mannen, ovan att prata allvar, utsatt och ledsen, och samtidigt, när det ska till, med viss handlingskraft.
Men framförallt imponerar Soulis med sitt närmast naturalistiska spel, långt borta från dramatiskt poserande och de vanliga utspelande tonårsklichéerna. Bortom den stora berättelsen är det just tonårsromansen som räddar filmen. Här gör Brisinger en djärv rollomkastning – den unga kvinnan som aktiv förförerska och den unge mannen som motvilligt objekt, upptagen som han är av sin inre bearbetning – som tyvärr är ovanlig på film. En del av dialogerna mellan Jonas och den betydligt mer babbliga Helena (Moa Gammel) är mycket tonsäkert avlyssnade; de talar precis lagom mycket förbi varandra, med många jobbiga tystnader. Och de skiljs utan överdrivna hjärtekval, mer som kompisar än älskande – tack för det.

Underbara älskade är ett hyggligt hantverk, visst, men också i stora stycken förutsägbar. Den är uppbyggd efter ett mönster: först en scen där Jonas och/eller Lasse försöker låtsas att allt är normalt man dansar, dricker, pratar och så säger eller gör någon nånting som för tankarna till Olyckan och helvetet brakar lös. Detta uppreps gång på gång.
Ovanpå grundmönstret läggs två drivande historier. Först Kampen om Jonas, där Lasse slåss med de dominanta morföräldrarna och med den unga kärleken om makten över en till synes viljelös Jonas. Den andra kan kallas De Tröstande Kvinnorna. Far och son möter var sin kvinna som får uppgiften att förlösa deras känslor innan de är redo att konfrontera varandra. Det är lite platt. Så fort en kvinna i passande ålder, den äldre på marinans butik, den yngre vinkande från en badklippa, dyker upp i bild, vet vi att de kommer att få ihop det. Länge hopps jag att åtminstone en av romanserna ska gå i stöpet – bara för överraskningseffekten.
När de tröstande kvinnorna med samtal och sex lockar fram vreden och skulden ur männen och Jonas återupptar sitt pianospelande precis samtidigt som Lasse med blodiga händer (skuld, skuld!) börjar slå sönder båten är förlösningen nära.
När båten – det gamla livet som Lasse ägnat sig åt att skrapa och laga – sedan skickas ut på viken i full brand, blir den både en likbåt, där modern och lillbrorsan begravs, och ett bränt skepp, som signalerar att det inte finns någon återvändo.
Symboliken må vara övertydlig, men är ändå anslående.

Regi: Johan Brisinger
I rollerna: Anastasios Soulis, Michael Nyqvist, Moa Gammel, Catherine Hansson mfl.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson