I Irak och Palestina råder nu förhållanden som få skulle förneka mer liknar inbördeskrig än något annat. Det är inte det enda som förenar. I Irak och Palestina har också nyligen hållits demokratiska val.

Få andra stater i Mellanöstern har genomfört tillnärmelsevis så korrekta och rättvisande val som de här länderna med undantag för Libanon som nu också hotas av en förnyad och kanske våldsam inrikes konflikt.

Om formell demokrati, framför allt internationellt övervakade och godkända val under vilka omständigheter som helst, vore lösningen på de djupgående nationella, politiska, sociala, ekonomiska och etniska problem som präglar inte bara Mellanöstern skulle nu fler stater i området stå på kö för att få uppleva det som irakier och palestinier nu går igenom.
Någon sådan kö har begripligt nog inte bildats.

Ändå var det inte så länge sedan USA motiverade sin invasion i Irak i synnerhet och politik för Mellanöstern i allmänhet med demokratiargumentet. Israel har av tradition hävdat att eftersom landet är en demokrati så kan också ockupation och annektering och utomrättsliga metoder i såväl krig som fred försvaras.

De har ju mött motståndare i till exempel den ockuperade palestinska befolkningen som inte bekänt sig till samma princip, inte accepterat fria val av politisk ledning och inte företrätts av demokratiskt legitima ledare.

När nu Irak kastats in i kaos och upplösning, trots eller tack vare den formellt demokratiska huvudräkning som ersatte diktaturen som styrelseprincip, är demokratidiskussionen på väg ut i amerikansk debatt. Ordet nämns över huvud taget inte i James Bakers rapport. Nu är det stabilitet som gäller.
Omställningen är inte så svår som den kan förefalla. USA har aldrig haft några problem med att samarbeta med diktaturer i Mellanöstern. I det så kallade kriget mot terrorismen är det framför allt diktaturer man förlitar sig på, militär som i Pakistan, feodal som i Saudiarabien eller auktoritär som i Egypten.

När den formella demokratiska processen leder till fel sorts folkvalt styre, som i Palestina, var USA snabbt ute med bojkott och isolering och Europa följde efter. Ivrigt påhejade av Israel. Vad man än anser om den reaktionen så är det svårt att hävda att politiken röjer en överordnad respekt för demokrati som styrelseform. Resultatet har heller inte låtit vänta på sig – extremism, desperation och inbördesstrider som för dagen får Gaza att likna ett mini-Irak.

Slutsatsen är naturligtvis inte att Mellanöstern inte är i behov av demokrati. Men demokrati är något mer än val som leder till majoritetsstyre. Framför allt förutsätter demokratiskt folkstyre frihet från utländsk ockupation, någorlunda stabila sociala och ekonomiska förhållanden och en gemensam nationell identitet i ett av omvärlden erkänt och livskraftigt territorium.
Israels politik mot palestinierna har konsekvent handlat om att förhindra uppkomsten av sådana förutsättningar för palestinsk demokrati.

USA:s nuvarande politik i Mellanöstern har samma, för demokratin, destruktiva inriktning. I bägge fallen saknas en grundläggande respekt för folken i de berörda länderna. I praktiken är den förda politiken kolonialistisk och i USA:s fall imperialistisk, men med moderna förtecken. Till exempel har den klassiska ”vite mannens börda” ersatts med högstämt prat om demokrati.
Bluffen avslöjas som bäst i Irak.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 21 december 2006

Skribent: Håkan Hermansson