När övervakningen blir regel

Pockettidningen R nr 4 2006

Några månader före valet cirkulerade en parodi på LO:s valaffisch ”Jag bygger Sverige” på internet. Den hade tillverkats av en kritisk socialdemokrat och visade Thomas Bodströms nuna. ”Jag buggar Sverige” löd budskapet.
Det var huvudet på spiken. Under Bodströms tid och i efterskalvet från 11 september har den statliga övervakningsivern exploderat i en rad nya repressiva lagar – ofta genomdrivna med stöd av borgerliga partier.
I nya numret av Pockettidningen R ringer journalisterna nu i larmklockan. Börge Nilsson har grävt sig ned i gammal mordutredningen, där polisen i strid med lagen dels lät hämta minderåriga till förhör på otillbörligt vis, dels lät avlyssna två barnfamiljers telefoner. Denna fallstudie av missbruk får sedan stå som utgångspunkt för en bredare kritik av en övervakningslagstiftning som blivit alltmer tillåtande.
R går igenom några av de nya lagarna – polisens rätt att använda överskottsinformation, rätt att arbeta under cover, maskeringsförbud vid demonstrationer mm – och listar en del som är på förslag: försvaret ska få läsa epost, polisen får bugga, osv.

Tagna vart och ett för sig är många av förslagen relativt harmlösa, men tillsammans – och de måste ses tillsammans – visar de hur snabbt vi rör oss mot det övervakningssamhälle som alla politiker säger att de inte vill ha, men få gör något för att stoppa.
Det handlar dock inte, som påstås i Pockettidningen R, om något systemskifte eller trendbrott. Utvecklingen mot mer och mer övervaking har pågått åtminstone hela efterskrigstiden. Däremot har utvecklingen snabbats upp – och debatten kantrat. Bevisbördan läggs allt oftare på övervakningens kritiker. Bra många gånger har jag nu hört Per Ström – som är den medierna släpar fram i tid och otid – få frågor som: Kan du bevisa att detta INTE är effektivt för att bekämpa brott? Kan du ge exempel på när detta kan missbrukas?
Det är en allvarlig förskjutning, där statens rätt att övervaka blir regel och medborgarnas frihet från att vara sedda blir undantag.
Samtidigt svänger sig var och varannan politiker med fraser om frihet, om det öppna samhället, om individens rättigheter. Ja, det är nästan som att de försöker fylla glappet mellan retorik och praktik med ännu mer floskler.

Frilansskribenten Kajsa Ekis Ekholm närmar sig problemet från en annan vinkel: hon tar sin utgångspunkt i Michel Foucaults teori om Panoptikon och är därför inte så intresserad av den hemliga övervakningen, utan av den som omvänt är avsedd att vara känd: framförallt övervakningskameror på gator och torg, i butiker, bussar och så vidare.
Här är poängen att vi SKA veta om att vi är övervakade. De ska få oss att känna oss trygga. Och det ska få oss att avhålla oss från brott.
Vissserligen finns det sällan någon som tittar på de där kamerorna – Stockholms lokaltrafik har tex 14 000 kamror men bara tre operatörer – och visserligen är bildkvaliten ofta så dålig att det inte går att identifiera personer, men poängen är att vi inte vet om någon tittar på just den kamera där just vi befinner oss. Kamerans blotta existens är det som påverkar beteendet. ”Vi kontrolleras alltså inte av kameran”, skriver Ekis Ekholm, ”utan av klistermärket som informerar om den.”
Staten lyssnar och spanar i hemlighet. Men den förmår oss också att vakta oss själva, att internalisera kontrollen. Det är om möjligt ännu svårare att värja sig från.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD OCH NORRLÄNDSKA SOCIALDEMOKRATEN

Skribent: Petter Larsson