På gårdagens ledarsida i Skånskan hävdades att facket numera gör hänsynslöst bruk av kryphål i lagen för att söka konfrontation och klämma åt enskilda företagare. En blockad i Göteborg togs som exempel.

Stämmer det? Vilka kryphål är det som utnyttjas? Föredrar facket att stå och frysa utanför en salladsbar där ägaren vägrar ansluta sig till det avtal som andra arbetsgivare skrivit på framför att få henne att teckna avtal efter en alldeles normal förhandling enligt regler som också Skånskan tycker är bra?

Någon gång får borgerliga kritiker av facket bestämma sig på vilket ben de ska landa. Ska facket förbjudas att som en sista utväg använda sig av det enda medel, konfliktvapnet, som står löntagaren till buds och utgör en rätt som är grundlagsskyddad i flertalet civiliserade länder för att få till stånd vettiga löne- och arbetsvillkor?

Svaret borde vara ja om det finns någon slags konsekvens i resonemanget hos dem som i likhet med centerriksdagsmannen Fredrick Federley med övermaga förakt kallar blockaden i Göteborg för maffiametoder.
Ingen ska behöva utsättas för maffiametoder som per definition handlar om kriminell utpressning. Och om man jämställer klassiska fackliga stridsåtgärder med sådana återstår naturligtvis bara lagar och polis för att få stopp på dem.

De som å andra sidan har den moderna svenska historien klar för sig, inklusive de delar som handlar om ofta bittra och brutala strider på arbetsmarknaden med vräkningar, lockouter och stenhård lönenedpressning som vanliga inslag för bara några decennier sedan, tvekar nog inför att ropa på polis och kalla löntagarnas enda och sista påtryckningsmedel för kryphål i lagen.

I Göteborg har de hotell och restauranganställda efter att ha sett alltför många och skrämmande exempel på usla löner, svartarbete, utnyttjande av unga och totalt avtals- och stundom laglösa förhållanden i en dessvärre delvis sunkig restaurangbransch gjort vad en facklig organisation värd namnet ska göra om de vill ha kvar några medlemmar.

De har gått från krog till krog och begärt att de som anställer och avlönar ska göra så enligt det för branschen gällande avtalet. Varken mer eller mindre. Om inte facket gör detta så gör ingen annan det heller. Det finns ingen polis som rycker ut och ingriper mot en restaurangägare som vägrar betala branschens minimilön på ynka 15 000 kronor, struntar i försäkringar, semesterlön, ob-tillägg med mera.

Men det är alltså den person som till facket säger att hon inte har råd att följa avtalet och inte ens efter förhandlingar och misslyckad medling vill konkurrera på lika villkor med övriga restaurangägare som blir Federleys hjältinna.
Den indirekta rekommendationen till facket är att ge upp. Om någon enskild arbetsgivare inte anser sig ha råd att betala avtalsenliga löner så ska facket uppenbart buga artigt vid dörren och beklaga att man störde för att slippa bli hudflängt som Al Capone-kopior.

Konfrontation söker den som i sin opinionsbildning utmålar rätten till fackliga stridsåtgärder, som i generationer varit lika självklar som övriga demokratiska fri- och rättigheter, som ett hot och en oanständighet.
Konfrontation söker de politiska partier som talar med dubbla tungor om den svenska modellen samtidigt som de riktar det hårdaste slaget i modern tid mot arbetslösa, lågavlönade, deltidsarbetande, skyddsombud som går miste om utbildning och komvuxstuderande som kastas ut från sina kurser.
De som angrips måste försvara sig och det är det som nu sker.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 11 december 2006

Skribent: Håkan Hermansson