På torsdag demonstrerar LO över hela landet i protest mot regeringens angrepp på a-kassan. Någon politisk strejk blir det däremot inte. För detta har tre argument framförts – alla dåliga.

1 Det är otaktiskt. LO måste kunna trappa upp om Reinfeldts pojkar klurar ut något ännu värre.
Kanske det, men om a-kassereformen genomförs riskerar facken att tappa medlemmar i rasande fart och därför att vara ännu svagare när nästa angrepp kommer. Men slåss man i dag, kanske man slipper slåss i morgon.

2 Det drabbar arbetsgivarna.
Visst. Men skadan är måttlig – några timmars produktionsbortfall. Dessutom är arbetsgivarna som kollektiv inte helt oskyldiga. Försämrad a-kassa är en beställning från Svenskt Näringsliv.

3 Det är odemokratiskt. ”Främsta skälet är att så länge en regering inte bryter mot grundlagen och regeringsformen anser vi inte politisk strejk vara ett medel som vi ska tillgripa i en demokrati” säger Metalls andre vice ordförande Anders Ferbe. ”Den politiska strejken ifrågasätter den parlamentariska demokratins beslut och försvagar därmed dess ställning” anser LO:s avtalssekreterare Erland Olausson.

Skulle demokratin alltså bara vara en parlamentarisk procedur? Vi röstar vart fjärde år och sen lyder vi? Det är en förfärande torftigt demokratisyn. Valen är kanske demokratins kärna, men en lika omistlig del är aktiva medborgare som protesterar och agiterar – ibland rent av i strid med lagen. Den dag det inte är möjligt, lever vi inte längre i medborgarnas samhälle, utan i undersåtarnas.
Det är inte någon anarkorevolutionär ståndpunkt. Till och med statens egen demokratiutredning konstaterade att protester, inklusive civil olydnad, är ett ”naturligt inslag i en mogen demokrati”.
Det är just vad en politisk strejk går ut på. Det handlar inte om att lamslå landet i veckor, utan om en symbolisk – och helt laglig – nedläggning av arbetet under några timmar. En kraftfull manifestation, javisst, men fortfarande en protest, ett sätt att skapa opinion, och därför inte väsensskild från en demonstration eller en debattartikel.

Det vet man i andra länder, där politiska strejker inte är ovanliga. På senare år har till exempel de italienska facken strejkat mot Berlusconis ekonomiska politik, hamnarbetarna runt om i Europa mot EU:s hamndirektiv och de spanska facken mot försämrad a-kassa. Anser LO-ledningen att dessa fackliga kamrater försvagat demokratins ställning?

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson