Docent Anna-Lena Sunesson, kemist och forskare vid Arbetslivsinstitutet i Umeå, har utvecklat praktiskt användbara mätmetoder för cancerframkallande ämnen i luften på olika arbetsplatser. Nu får hon sparken.

Hon är en respekterad och erfaren forskare som dessutom vill se sina resultat praktiskt tillämpade på områden där de kan göra omedelbar samhällsnytta. Om man nu har uppfattningen att kampen mot ”sjuka hus-sjuka” och farliga kemiska arbetsmiljöer handlar om samhällsnytta.

Tillsammans med ca 250 forskarkollegor och ytterligare 150 personer vid landets sju arbetslivsinstitut får hon nu se sig om efter annan sysselsättning. Regeringen har beslutat att just detta statsfinansierade institut, av ca 50 statliga myndigheter som utför forskningsuppdrag, omedelbart måste läggas ned.

Just den här forskningen handlar i bred mening om arbetsmiljö. Och på Arbetslivsinstitutet har medicinare, kemister och samhällsvetare med olika inriktning byggt upp nationella och internationella nätverk för att studera fysiska, sociala och psykosociala effekter av arbetslivets snabba omvandling.
En kreativ forskarmiljö anses normalt vara en nationell tillgång. Dock inte denna.
Anna-Lena och hennes kollegor ska vara ute ur sina labb senast om ett halvår. Redan påbörjad forskning måste tvärt avbrytas, doktorandstudier läggas ner, utbildning ställas in. Sverige blir då ensamt i Västeuropa med Portugal om att inte ha ett Arbetslivsinstitut.

Hur är en sådan kunskapsförskingring möjlig, vad motiverar den?
Anna-Lena Sunesson, som i tisdags debatterade den här forskningsskandalen i TV, trodde själv på en kombination av okunskap och ideologisk klåfingrighet.
Annars är det officiella motivet att den nya regeringen påstår att all forskning ska vara konkurrensutsatt. Staten ska inte ansvara för en viss typ av sammanhållen forskning som sker på uppdrag. Till exempel Anna-Lenas, om farliga kemikalier som kan förkorta livet för arbetare i produktionen.

Ska sådan forskning bedrivas ska det ske på universiteten. Om inte forskningen är akademiskt intressant och ingen på öppna marknaden efterfrågar den och om den inte kan få privata mecenater att lätta på plånboken – vilket knappast är troligt när det gäller arbetsmiljöforskning i motsats till en del företagsekonomisk forskning, så är den uppenbart obehövlig.
Också om den skapar kunskap, obekväm förvisso, som ger argument för mer makt åt eller förbättrad arbetsmiljö för arbetstagare. Inte bara här utan överallt dit kunskapen kan nå.

Marknadsstyrd forskning går bra, forskning för allmännyttiga syften med stöd från demokratiskt tillsatta och kontrollerade myndigheter är en styggelse. I varje fall när det gäller det av nyliberaler så förhatliga Arbetslivsinstitutet.
Med vetskap om att andra statliga myndigheters forskning, civil som militär, samtidigt inte berörs ligger den ideologiska förklaringen till den förestående massakern på just arbetslivsforskningen närmast sanningen.

Okunskapen är dock en viktig förutsättning för beslutet. Det är svårt att tro att hederliga och av forskning och utbildning intresserade folkpartister och centerpartister skulle ha tillåtit denna blixtavveckling utan tillstymmelse till konsekvensanalys om de tillfrågats.

Har jag rätt så måste regeringen backa.
Har jag fel så fullbordas en forskningspolitisk skandal där fri och obekväm forskning försvåras eller avbryts av politiska skäl, som ger obehagliga associationer till andra politiska system och tidigare historiska precedensfall.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 7 december 2006

Skribent: Håkan Hermansson