”Varje dag dör 25 000 barn av mässling, malaria, difteri, lunginflammtion och undernäring. Inget av dessa barn är kubanskt” säger den kubanske politikern Carlos Lage i journalisten Thomas Gustafssons sjuhundrasidiga mastodontverk Kuba.
Propaganda? Ja, uttalandet syftar till att avvärja kritiken mot Castroregimens övergrepp.
Men det är också sant. Och i världen bortom den politiska retorikens stenhårda uppdelning i goda demokratier och onda diktaturer räknas också om ens barn får leva. Det förklarar nog mer än någon dammig revolutionsromantik landets attraktion.

Just betydelsen av den sociala jämlikheten blir tydlig i Kuba. Kärnan i boken är revolutionens uppgång och fall. Gustafsson berättar om öarna som är en guldko för europeiska och amerikanska kolonialherrar, först som sockerplantage, sedan som bordell och kasino. Gång på gång reser sig folket, men först när Castros revolutionärer kommer ner från Sierra Maestra kastas förtryckarna ut. En framgångsrik social revolution iscensätts; utbildning och sjukvård åt alla, hungern utraderas, jämlikheten ökar. Men revolutionen stagnerar i nytt förtryck, byråkrati, korruption – och när Sovjetunionen faller, medan den amerikanska bojkotten fortsätter, kommer fattigdom och klassamhälle tillbaka. Nu, och kanske just därför, längtar Kubas unga efter yttrandefrihet och lite ohederlig kapitalism – samtidigt som en stor majoritet vill slå vakt om välfärden.
Det har sagts förut. Här sägs det utan vare sig överdriven revolutionsiver eller missriktat kommunisthat.

Gustafsson skriver med lätt hand, och lyckas sammanställa enorma mängder fakta till en i grunden kärleksfull, men inte okritisk skildring av Kubas historia och nutid. Han går på barer och pratar om cigarrer, intervjuar politiker och oppositionella, lantarbetare och småfifflande ungdomar, han kartlägger det politiska systemet och kritiserar bristen på pressfrihet. Särskilt bra är kapitlet om machismon, kanske för att intervjupersonerna själva får prata ovanligt mycket. Som vanligt, visar det sig, är de experter på sina egna liv; glappet mellan den officiella jämställdheten och de faktiskt levda könsrollerna blir tydligt.
Tyvärr smyger sig en del journalistiska schabloner in: de heta rytmerna, de svettiga kropparna, det karibiska kynnet. Och varför använda namnlösa, röstlösa, kubaner som illustrationer? Varför, till exempel, låta en poserande kvinna i bikinibyxor och Che-tröja representera idén att ”kulturen är väldigt macho”?

På vägen drar Gustafsson en del rövarhistorier, till exempel att kariberna – från vilka ordet kannibal kommer – var just kannibaler. Idén har svagt arkeologiskt stöd, men blir begriplig om man vet att spanska kronan efter 1503 tillät att just kannibaler – men inga andra – förslavades. Kanske är historien för bra för att spräcka med en faktakoll.
Nå, det var länge sedan. Mer problematiskt är en del av Gustafsson eget tankegods.
Han förfasar sig över sexhandeln, men beskriver själv den prostituerade Lili som ”en exotisk skönhet, med lockande former”. Så sexualiseras hon ännu en gång, blir kropp.
Också rasbiologiska påhitt spökar. Indianblod kan spåras i ”höga kindknotor, stolt blick”, de svenska kolonisatörerna – vars ättlingar Gustafsson söker upp – är inte bara blonda, utan också ”logiska” och de svarta kubanernas idrottsframgångar förklaras delvis av att de ”härstammar från afrikanska slavar och det var endast de som var psykiskt och fysiskt starka som överlevde slaveriets fasor.”

Det är välvilligt, visst, men också välvilliga grodor är grodor. Och de skämmer vad som i övrigt är en bred och tillgänglig introduktion till landet, som tydligare än något annat visat att ojämlikhet och fattigdom handlar om politiska val.

KUBA
Thomas Gustafsson
Carlssons

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I AFTONBLADET

Skribent: Petter Larsson