Till kamp mot kolet

Oljan tar snart slut. Inte bokstavligen; trögflytande olja, oljeskiffer och annat som är både svårt och dyrt att utvinna finns det gott om. Men de nya fynd av billig olja som görs håller inte alls jämna steg med förbrukningen – den så kallade Hubbert-kulmen, då hälften av oljan är slut och priserna stiger, närmar sig, om den inte redan är nådd. När den billiga oljan sinar går vi in i en ekonomisk recession som kommer att får 30-talet att framstå som ett dukat julbord.
Ingen vet riktigt när detta kommer att ske, men det blir nog förr (5-10 år) än senare (40 år).

Ungefär så resonerar geologen och före detta Greenpeace-forskaren Jeremy Leggett i ”Till sista droppen”, den senaste i den flod av debattböcker om olja som sköljt över oss i spåren av kriget i Irak .

Kan man stå ut med en inledande saga om jordens utveckling som får skoltidens Pogopedagog-filmer att framstå som vuxenanpassade och en i övrigt sifferöverlastad och ofta knastertorr framställning, så är Leggetts bok i sak en kraftfull varning till ett samhälle som är på väg att gräva sin egen grav. Vi som läst den kan inte säga att vi inget visste.

Men, här kommer bokens andra del, det spelar ingen roll. Oavsett om någon i morgon skulle hitta ett nytt gigantiskt oljefält, kan vi ändå inte bränna så mycket mer fossila bränslen – inte om vi ska ha en chans att stoppa det riktigt stora hotet mot mänsklighetens överlevnad: växthuseffekten.
Om Leggett har rätt i det – och det har han nog, en förkrossande majoritet av världens forskare är ense, även om de träter om exakt vad som kommer att hända och i vilken ordning – så kan växthuseffekten paradoxalt nog bli det som räddar oss från bristen på olja. Och kanske tvärtom: om oljepriserna skjuter i höjden, blir det mer lönsamt att utveckla alternativ.

Först begriper jag inte riktigt vad poängen är med att ägna så mycket möda åt att varna för att oljan kommer att ta slut om vi dessförinnan tvingas avstå den på grund av klimatförändringarna. Det är lite som att varna en person som håller på att drunkna för vätskebrist. Men resonemanget går ihop när jag inser att Leggetts överordnade syfte är att avråda från kolet som en lösning på oljebristen. Det är lockande, förstås, billigt kol finns det gott om. Men det vore ekologiskt självmord.

Leggett är dock teknikoptimist – tacka för det, han är numera själv vd för ett solenergibolag – och tror att man rent tekniskt mycket väl kan ersätta fossilbränslena genom effektivare energianvändning, sol, vind och vatten – utan att levandsstandarden behöver sjunka.
Problemet är, som så ofta, politiskt-ekonomiskt. Oljebolag, bilindustri och andra fossilknarkande näringsgrenar kommer antagligen att göra motstånd in i det sista – uppbackade av regeringar som med slagord om ”sänkt bensinskatt” och ”stärkt nationell konkurrenskraft” alltför ofta är redo att skjuta överlevnadsfrågorna till bortom nästa val.

Till sista droppen. Den kommande oljekrisen och de nya lösningarna.
Jeremy Leggett
Övers: Sofia Boda
Ordfront

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson