Dagens muntra ekonomiska nyhet inför den stundande julen handlar om a-kassan och avgiften till facket. Tusenlappar finns att spara. Det går lätt, det är ganska riskfritt och du behöver inte längre känna dig som en förlorare.

Ja, det sistnämnda är väl inte riktigt sant. Men varför gnälla när nu kvällstidningarna äntligen har hittat ett kryphål som gör det möjligt för alldeles vanliga människor att åtminstone i teorin kunna ägna sig åt skatteplanering inför stundande årsskifte.

Genom att betala in samtliga avgifter till den höjda a-kassan och fackföreningsavgiften för 2007 redan nu går det, enligt tillfrågade skatteexperter, att utnyttja den avdragsrätt som försvinner för dessa avgifter nästa år.
För den enskilde kan det handla om ett par tusenlappar i bästa fall. Statens inkomstbortfall nästa år har jag inte sett några beräkningar på. Det beror givetvis på hur många som kan, vill eller över huvud taget uppmärksammar möjligheten att åtminstone en gång i livet dra personlig nyttja av ett politiskt förslag som i övrigt präglas av social orättvisa och nationalekonomiskt önsketänkande.

Och det är vid den här frågan det finns skäl att stanna upp för en stunds begrundan.
För att planera och vara smart krävs i skattesammanhang nästan alltid resurser. Så också i detta fall.
Om du till exempel jobbar i vården, är facklig medlem i Kommunal och har en månadsinkomst på 20 000 kr krävs att du har 7 500 kronor lediga att senast den 31 december inleverera till skattemyndigheten.

Då, men först då, undgår du hela effekten av slopat avdrag för höjd a-kasseavgift och fackavgift nästa år.
Några har den möjligheten. De flesta har det sannolikt inte. Särskilt inte en julmånad som för normalinkomsttagare följs av en ekonomiskt mager januari och där utgifterna för det stora flertalet redan är intecknade redan i decembers början.

Till och med ner på denna nivå formar sig hela a-kasseförändringen till en utmanande uppdelning i vinnare och förlorare. Rätten till kryphålet står i teorin öppen för alla, men är i praktiken stängd för de flesta.
Jag kan inte minnas en enda, någorlunda genomgripande socialekonomisk förändring i svensk politik som varit så svagt teoretiskt underbyggd, så präglad av en närmast fördemokratisk människosyn, så slarvigt och nonchalant genomförd i sina viktiga detaljer och så socialt splittrande som alliansens ingrepp i arbetslöshetsförsäkringen.

I ett svårt framtida konjunkturläge riskerar stora grupper inom LO och TCO som tjänar mellan 15 000 – 17 000 kr i månaden att efter längre tids arbetslöshet hamna på en ersättning som motsvarar dagens socialbidrag.
Kampen för fler jobb och bra jobb kan inte föras på detta sätt. Inte om Sverige samtidigt ska behålla sin arbetsfred och kunna lösa andra viktiga problem med blocköverskridande överenskommelser.

Reinfeldts regering hade redan vid tillkomsten inget överskott av förtroendekapital och har redan förslösat en del på rena omdömeslösheter. Kring a-kasseförsämringen upphörde den sakliga argumentationen tidigt med hänvisning till en skattesänkning, som blir mindre än vad som utlovades och ingen alls för alla som av tusen och ett skäl inte arbetar eller har arbetslivet bakom sig.

För övrigt ansåg jag nyss i en KRÖNIKA att Carl Bildt skulle kunna bli en utrikespolitisk tillgång för regeringen. Men, bör nog omedelbart klargöras, inte på grund av den hämndlystna mobbning av Lars Danielsson som får Bildt att framstå som en pubertal skolgårdsskräck.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 2 december

Skribent: Håkan Hermansson