Sluta dröm er tillbaka till den arabiska guldåldern – det finns en modernare historia att knyta an till.
Det är budskapet till arabländernas befolkningar i den libanesiske journalisten och historikern Samir Kassirs pamflettartade essä ”Den arabiska olyckan”.
Kassir, som mördades förra året på grund av sitt politiska engagemang, oroas av den svartsynta uppgivenhet som han menar drabbat arabvärlden de senaste decennierna – och som öppnat dörren för islamistiska rörelser att kanalisera missnöjet.

I sin i huvudsak idé- eller kulturhistoriska exposé gör han två saker. Dels undergräver han idén om en svunnen arabisk medeltida högkultur som ställer de senaste århundradena i skuggan. Det går inte att tala om en sådan avgränsad period, menar Kassir. Snarare måste man se kontinuiteten, hur till exempel det Osmanska riket ända fram på 1800-talet kunde utmana de europeiska makterna på många områden, inklusive militärt. Dels vänder han sig mot den idag populära bilden av att arabvärlden aldrig skulle ha genomgått någon upplysning, aldrig inträtt i moderniteten. Tvärtom hävdar Kassir att arabvärlden mycket snabbt övertog inte bara industrialismens teknologi, utan också mycket av det europeiska 1800-talets idéer och institutioner: förvaltningsreformer, demokratiförsök, nationalism i olika varianter växte fram i flera länder.
På så vis vill han återuppväcka den demokratiska sekularism som han ser som alternativet till såväl islamism som militärdikaturer – och visa att det faktiskt fungerat att bygga moderna – rent av demokratiska – stater också i muslimska länder. ”De demokratiska värderingarna”, skriver han, ”har blivit ett mänsklighetens gemensamma arvegods” – inte något västpåfund.

Det är ganska övertygande – och stöds av internationella attitydundersökningar – även om Kassir inte riktig lyckas visa hur djupgående förändringarna var. Jag får ibland intrycket att han mest talar om en väst-utbildad elits idéimport.
Och tyvärr drar han ibland till med en del dramatiska uppgifter som inte beläggs, ja rena dumheterna. Till exempel att Syriens och en lång rad andra arabländers poliskårer skulle vara styrda av FBI, att islamisterna i Egypten ”hålls under armarna av makten” (de är den enda starka oppositionen), att tevekanalen Al Jazeera skulle vara kontrollerat av Muslimska Brödraskapet och att syriska kvinnor skulle ha fått rösträtt före de franska (de var i själva verket fyra år efter.)

Samir Kassir
Den arabiska olyckan
Övers. Mats Löfgren och Staffan Vahlquist
Ruin förlag

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson