Petter Larsson läser senaste numret av tidskriften Neo

”En del människor är mera aktiva än andra att skapa framtiden – och de gör det redan nu. Dessa människor visar vägen för andra, ja man kan säga att de tom. skapar vägen. Vi kan kalla dessa människor för förändringsagenter. Ett annat ord för dessa förändringsagenter, dessa företagsamma människor, är entreprenör.”
Så presenterar Malmö högskola sin utbildning i entreprenörsskap.
Sådan storvulen avantgarde-retorik har präglat de senaste årtiondena och upprepas idag med små variationer av alla riksdagspartier. Det är slut med de fasta anställningarna. Så många som möjligt ska starta eget. Småföretagen ska skapa jobben, som ska rädda Sverige. Låt tusen IKEA blomma. Ja, faktum är att gymnasieskolan i framtiden inte bara ska ha entreprenörsskap på schemat, utan att hela undervisningen ska präglas av entreprenörsskap (vad det nu är, hur det ju ska gå till).

Småföretagens verklighet ser ofta annorlunda ut. Den består, för många, av mycket arbete och lite pengar.
I senaste numret av den högerorienterade tidskriften Neo berättar redaktören Peter Wennblad om hur hans sambo startat café och hur det äter upp inte bara hennes ork och tid, utan undan för undan också hans egen. Och då går det ändå bra för fiket; kassarekord på kassarekord. Wennblad firar med champagne mellan varven.
Petter Olofsson skriver om frilansjournalistens knegande, och fastslår insiktfullt att många tvingas starta eget för att mediabolagen inte anställer – och att det därför är måttligt frivilligt. Det gäller nog, för övrigt, i många branscher. Är det en slump att var och varannan närbutik, frisersalong och kvartersrestaurang drivs av invandrade? Eller beror det på att de har så mycket svårare än infödda svenskar att få anställning?
Det är lite fluffiga texter, pratiga, men de sätter fingret på något viktigt: glappet mellan den offentliga retoriken och den betydligt mindre glamorösa praktiken.

När TV-programmet Faktum lät statistiska centralbyrån sammanställa inkomsterna för personer med enskild firma visade det sig att många tjänar en bra bit under de sämst betalda lönearbetena. De drygt 72 000 personer som 2003 enbart levde på sin firma hade en snittinkomst på 13 233 kr per månad.
De omfattas heller inte av arbetstidslag och semesterlag – och kan alltså princip jobba ihjäl sig. Arbetsmiljölagen gäller inte heller. Eftersom de inte är anställda omfattas de inte heller av kollektivavtalens avtalspensioner.

Så vad bör göras?
Neo-journalisterna har några vaga idéer om sänkt arbetsgivareavgift, att småföretagare skulle slippa skatt på första miljonen och att öppna den offentliga sektorn för privata småföretag – så att sjuksköterskor och andra ska kunna göra sina gamla jobb för landstinget, men utan att vara anställda.
Det senare är feltänkt. Att göra samma jobb som en anställd, men utan den trygghet anställningen innebär kan jag inte så någon vidare vinst med – för någon annan än arbetsgivaren.
Och arbetsgivareavgiften? Nja, problemet är kanske inte att det är för dyrt att anställa – det ska vara dyrt, eftersom det betyder bra löner (arbetsgivareavgiften är också ett slags innehållen lön) – utan mer att småföretagarna delvis står utanför den sociala tryggheten i form av vissa lagar och kollektivavtal.
Antagligen är den någon form av kollektiv försvarsorganisation som skulle behövas.

Men till att börja med måste man nog i alla fall krossa myterna.
Högern måste göra upp med sin romantiska bild av den ensamme entreprenören som med gott affärssinne och personligt ansvar bygger sitt lilla företagsimperium till samhällets fromma.
Den figuren försvann väl ur historien redan med de första aktiebolagens delade ansvar?
Idag är det omöjligt att tala om företagen som en grupp. Här ryms både de enorma planekonomiskt organiserade koncernerna, ofta ägda av anonyma fonder, och de små soloföretagen, vars ägare ofta måste betraktas som självanställda arbetare.

Inom vänstern finns ofta en bild av småföretagaren som en utdöende sort.
Det går tillbaka på ett slags dummarxism, där mellanskikten antingen antas helt försvinna när den stora kampen mellan arbete och kapital formerar befolkningen i två motsatta läger, eller i alla fall betraktas med misstänksamhet; är de inte egentligen giriga småkapitalister?
Vänstern måste inse att inom företagargruppen existerar ett i sina delar rättslöst låglöneproletariat som det finns all anledning att slåss för.
Inte bara för deras egen skull, utan också för att usla villkor för småföretagarna i förlängningen riskerar att pressa ned lönenivåerna för de anställda också.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson