Utan någon skriftlig och formell begäran från EU-kommissionen håller regeringen inne delar av det presstöd som idag skulle fördelas till tidningar ute i landet som är beroende av pengarna för att nå sina läsare. Och hänvisar skenheligt till EU.

Det vore enkelt att skylla detta tricksande med ett stöd som avser att rädda något av den återstående mångfalden i svensk dagspress på den sparkade och i högsta grad före detta kulturministern Cecilia Stegö Chilò.
Det var visserligen under hennes hektiska timmar i ämbetet som den formella grunden för att kunna ifrågasätta det svenska presstödet lades. Liksom beslutet att förkorta avtalstiden för Sveriges Radio och Sveriges Television, allt för att möjliggöra en framtida utarmning av public service-medierna.

Men nu är det faktiskt en samlad regering, företrädd i de här frågorna av kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth som fullföljer den märkligaste sidosvängen i svensk mediepolitik på år och dag. Går det riktigt illa hotas ett färskt och mycket brett förankrat riksdagsbeslut att fortsätta stödja tidningar som hotas av nedskärning och död i skuggan av alltfler lokala tidningsmonopol.

Allt har sin upprinnelse i ett samtal mellan tjänstemän på lägre i nivå i näringsdepartementet och EU-kommissionen några dagar efter valet. Det enda som dokumenterar kontakten är en handskriven dagboksanteckning. Innebörden av samtalet som skett på svenskt initiativ var att EU-kommissionen inte godkände riksdagens beslut att räkna upp presstödet och dessutom skulle göra en granskning av stödets förenlighet med EU-rätten.
På denna i alla avseenden bräckliga grund, formellt som innehållsmässigt, kan riksdagsbeslutet inte verkställas. Påstår regeringen.

Man behöver inte vara lagd för konspirationsteorier för att notera att tjänstemännens luddiga samtal kommer lägligt för moderater och folkpartister som ogillar de delar av presstödet som ännu håller ett sjuttiotal tidningar vid liv och än så länge orkar utmanar liberala nyhets- och åsiktsmonopol här och där i Sverige.
Det presstöd som skattesubventionerar dagspressen genom lägre moms på dagstidningar och andra former av stöd och som ger till exempel Bonnierkoncernen ca 400 miljoner i lägre utgifter årligen brukar aldrig nämnas i de här sammanhangen.

Turerna bakom det uppskjutna presstödet är KU-anmält. Vi får väl se vad det leder till.
Allvarligare är att den svenska medie- och kulturpolitiken på det här sättet, ironiskt nog, görs till en tolkningsfråga för det EU som granskar konkurrenslagstiftning. Svenska konkurrensregler har hittills inte förhindrat uppkomsten av alltfler monopol på ett område där andra och högre värden än de affärsmässiga står på spel.

Skulle Bryssel nu få upphäva de beslut för att säkra viss mångfald och åsiktsspridning i svenska medier som riksdagen med bred majoritet ställt sig bakom i årtionden?
Jag har svårt att tänka mig ett angelägnare område för nationell lagstiftning utan överhetsinblandning från EU än det som handlar om åsiktsmångfald i regionala och lokala medier och svensk radio och tv i allmänhetens tjänst.

Förlorarna på slaktat presstöd och EU-intervention på detta känsliga område är inte bara journalister som får allt färre och av god journalistik allt mindre intresserade ägare. Det är framför allt en miljon läsare av andra tidningar än monopoltidningar som i så fall går miste om de nyhets- och opinionskanaler de vill ha.

Jag trodde, kanske i min enfald, att åtminstone centern vågade stå emot en sådan utveckling.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 13 december 2006

Skribent: Håkan Hermansson