När Rysslands president Vladimir Putin i onsdags tog till orda på Dagens Nyheters debattsida hade det gått tretton dagar sedan den ryska staten – med Putin som ytterst ansvarig – för tredje och fjärde gången fälldes för övergrepp i Tjetjenien av den Europeiska Domstolen för mänskliga rättigheter i Strasbourg.
Den här gången gällde det Nura Said-Alviyevna Luluyeva, som fördes bort av rysk militär i Grozny år 2000 och efter nio månader hittades i en massgrav och Said-Khuseyn Imakayev som anhölls samma år och aldrig har återsetts.

De är två av många. Under det så kallade andra Tjetjenienkriget – som Moskva inledde så snart Putin blivit premiärminister 1999 – har tusentals, kanske tiotusentals, människor dödats eller försvunnit och långt fler drivits på flykt i ett krig som den ryska militären utkämpar med en så sällsynt hänsynslöshet mot civilbefolkningen att det är fullt rimligt att tala om statsterrorism.
Lägg till detta den hårda repressionen av interna kritiker – med en rad mord på journalister, senast Anna Politkovskaja, som dock hittills inte har kunnat knytas till statsmakten – och hoten mot Ukraina och Georgien och det är lätt att konstatera att Vladimir Putin är en samtidens mäktiga bödlar.

Hade Augusto Pinochet, Saddam Hussein, Charles Taylor eller någon annan blodbesudlad politisk ledare fått skriva om de hört av sig?
Inte?
Men Putin går bra. Dagens Nyheter stoltserar med sin artikel. Den är skriven ”med svensk ensamrätt”, minsann. Ett litet scoop.
Ja, han är ju, gubevars, chef för en stormakt. Och om makten är tillräckligt stor, kallas mord inte längre mord, utan försvarskrig eller terroristbekämpning – eller förbigås med tystnad.

Saken blir inte direkt bättre av att själva texten inte andas ett uns av självkritik, utan snarare går ut på att smöra för EU:s ledare och undergräva den opinion som varnar för ett alltför nära samarbete med Ryssland.

För att undvika missförstånd: Putin har naturligtvis rätt att yttra sig.
Men det betyder inte att Sveriges största morgontidning – utan andra uppenbara skäl än den status man antagligen hoppas inlägget renderar tidningen – måste ställa en talartribun till förfogande för en person som bär det yttersta politiska ansvaret för en lång rad allvarliga krigsförbrytelser.

Vad Politkovskaja skulle ha tyckt om publiceringen får vi aldrig veta. Men att behandla Putin med silkesvantar trodde hon inte på – tvärtom. ”Det enda som skulle bita på honom är ett ultimatum att inte bli accepterad av det internationella samfundet” sa hon i en intervju i ETC för ett par år sedan.

ARTIKELN TDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson