Ulrich Mühe bär De andras liv

De andras liv

Regi: Florian Henckel von Donnersmarck
I rollerna: Ulrich Mühe, Martina Gedeck, Sebastian Koch med flera.

Människor förändrar sig inte. Det är det iskalla svaret när DDR-dramatikern Georg Dreyman ber kulturministern om nåd för en kollega. En gång regimfiende, alltid regimfiende.
Det är just motsatsen – att förändring är möjlig – som skall bevisas i den tyske filmmakaren Florian Henckel von Donnersmarcks långfilmsdebut De andras liv.

Året är 1984 i alla bemärkelser. DDR kontrolleras av säkerhetspolisen Stasi – partiets sköld och svärd – som med sina 100 000 anställda och dubbelt så många informatörer slår ned på alla proletariatets dekadenta fiender och naiva idealister.
Dreyman (Sebastian Koch) är visserligen hyggligt systemlojal, men sätts av andra skäl tillsammans med sin flickvän, skådespelerskan Christa-Maria (Martina Gedeck), under intensiv avlyssning, ledd av stasi-agenten Gerd Wiesler (Ulrich Mühe).

Dreyman och Wiesler konstrueras som motsatser. Den varmblodige, kreative konstnärens eldfänga liv ställs mot den blodfattige, kontrollerade, ja nästan osynlige soldat-typen – ett slags inkarnation av det Hannah Arendt kallade ”den banala ondskan”. Båda är ursprungligen lojala med systemet – men båda sviker det.
När Dreyman konfronteras med systemets våld in på skinnet, lägger han de sköna konsterna åt sidan för att istället författa en regimkritisk artikel. Han möter politiken – och förändras.
Wiesler går, kan man säga, motsatt väg: han möter konsten. Och går från övervakning till att vaka över.
För att han inser att han inte längre tjänar socialismen eller ens statssäkerheten, utan går en enskild partiboss ärenden?
Säkert. Men Henckel von Donnersmarck har också en idé om konsten som motvärn mot förtryck och grymhet. Det är filmens förhoppning. Det är bland annat genom sin beundran för den stora skådespelerskan och en stulen bok av Brecht som Wieslers lojalitet undergrävs.
Att historien, inte minst den tyska, visar att det knappast finns någon motsättning mellan massmord och finkultur är en annan sak – tanken är ju fin.

Henckel von Donnersmarck använder närmast stereotypa figurer. Den begåvade, frihetsälskande författaren. Den galtliknande, illsluge partibossen. Den lismande stasi-karriäristen. Lägg till det starka stråk av sentimentalitet, förstärkta av alltför inställsam musik. Ja, hade det inte varit för Ulrich Mühe i rollen som Wiesler, så undrar jag om det verkligen hade lyft. Hans roll är den i särklass mest välskrivna, med alla sina komplikationer, och Mühe gör med sitt stillsamma, nästan uttryckslösa skådespeleri ett oförglömligt porträtt av en av alla de små kuggar som tillsammans bär upp ett samhälle, men som också har makten att rasera det. Det blir nästan övertydligt när han i en av de sista scenerna får reda på att muren fallit och helt enkelt reser sig och går. Jag tänker mig att det är så det måste ha varit på tusentals arbetsplatser. Ett ögonblick står historien och väger. Någon fattar ett beslut – och går – vägledd av den idé som de rika och mäktiga i alla system fruktar mest: de underordnades insikt att maktens män behöver oss, men vi behöver inte dem.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson