Samtidigt som det tyska nazianstuckna partiet NPD – jämförbara med de svenska Nationaldemokraterna – just avslutat sina partidagar i Berlin diskuterar nu socialdemokrater och judiska företrädare åter möjligheten att förbjuda partiet.
Bakgrunden är att NPD gått framåt starkt på senare år, senast i delatstsvalet i Mecklenburg-Vorpommern i september, där man fick sju procent av rösterna.
Motargumentet är att det är meningslöst att förbjuda ett parti om åsikterna ändå finns hos befolkningen. En färsk studie från den socialdemokratiska tankesmedjan Friedrich-Ebert-Stiftung visade att över 9 procent av de före detta östtyskarna och 6,6 procent av västtyskarna i stort sett delar fascisternas världsbild.

Tyskland har annars varit rätt förskonat. Själv har jag alltid trott att det beror på att steget att rösta på ett högerextremt parti är större i Tyskland än i många andra länder på grund av landets historia. Och så kan det ju vara.

Men i boken Voting radical right in Western Europe (Cambridge university press 2005), föreslår den amerikanska statsvetaren Terri E Givens en annan förklaring: valsystemet.
Hennes jämförelse gäller Frankrike, Österrike, Danmark och Tyskland. I alla dessa länder finns likartade förutsättningar för högerextrema partier, i form av hög arbetslöshet, ökad invandring, minskat klassröstande med mera. Dessutom visar attitydundersökningar att kring 15 procent av befolkningen i varje land sympatiserar med extremhögern.
Så vad kommer det sig, frågar Givens, att franska Front National kan ta 10-15 procent av rösterna, österrikiska Frihetspartiet 27 och Dansk Folkeparti 12-13, medan den tyska extremhögerns olika partier aldrig klättrat över spärren till riksdagen?

I en rätt komplicerad studie visar Givens att höga procentspärrar och majoritetsvalsystem missgynnar nya partier. Det beror på taktikröstning. Istället för att kasta bort sin röst på ett parti som antagligen inte kommer in i riksdagen, så röstar man hellre på det högerparti som har en chans, om inte annat för att hindra motståndaren, vanligtvis socialdemokrater, att vinna.

Majoritetsvalsystem driver också fram allianser, så att man i praktiken får ett två- eller trepartisystem. Och så länge inget etablerat parti är redo att erbjuda extremhögern en plats i en allians har de små chanser att vinna några mandat – vilket också förklarar varför Front National trots höga röstsiffror bara erövrat en enda plats i nationalförsamlingen.
Tyskland har ett system med två röstsedlar, som gynnar taktikröstande och dessutom en hög spärr, fem procent, för att komma in i riksdagen.

Och Sverige?
Ja, vår fyraprocentsspärr är naturligtvis ett hinder för småpartier. Men vårt i övrigt starkt proportionella system är gynnsamt. Så snart ett parti ligger över, eller mycket nära, fyra procent, så vet dess väljare att varje röst omsätts i politiska mandat och därför inte är bortkastad.
Det stärker sverigdemokraternas chans att ta sig in i riksdagen om fyra år.

Mot detta talar framför allt att de inte betraktas som rumsrena.
Oxfordforskaren Elisabeth Ivarsflaten har studerat alla de europeiska invandrarfientliga partierna; både de sju som fått stora politiska framgångar och de 34 som misslyckats de senaste decennierna.
Om man räknar bort Front National, så visar det sig att alla sex partier som tagit mer än fem procent i nationella val tidigare har varit något annat än främlingsfientliga partier. De har till exempel varit skattesänkarpartier eller regionala partier. Det gör det lättare för folk att rösta på dem. Eftersom ingen vill framstå som främlingsfientlig, kan man låstas att man röstar på parti X för till exempel deras fina skattepolitk.
Ivarsflaten kallar det en ”sköld” av anständig historia.

Samtliga de 34 som misslyckats plus Front National har däremot organiserats enbart för att bekämpa invandringen eller har en historia i mer öppet nazistiska rörelser.

Sverigdemokraterna saknar sköld. Partiets bakgrund i nazismen innebär att de har svårare att hävda att de är ett anständigt parti. Det är deras riktigt svaga punkt.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD och SUNDSVALLS TIDNING

Skribent: Petter Larsson