Carl Bildt må vara en lös kanon som, i inrikespolitiken, rullar fritt och farligt på kapten Reinfeldts däck och är ett ständigt hot mot de nya moderaternas redan anfrätta folkliga image.
Men utrikespolitiskt kan han bli en svensk tillgång.

Varje omdöme om Bildt måste förses med reservationer, inte minst när det utfaller till hans fördel. Det stora egot förenas med en oberäknelighet som i den inrikespolitiska vardagen redan visat sig kunna ställa till bekymmer för hans närmaste uppdragsgivare.

Men de egenskaperna kan, rätt använda och insatta vid rätt tidpunkt och på rätt område vara en tillgång.
Rätt tidpunkt är nu och rätt område är Mellanöstern. Carl Bildt tillhörde dem som tidigt misstrodde USA:s påbud att till varje pris isolera den nyvalda Hamasregeringen och som en konsekvens av bojkotten också strypa den palestinska ekonomin med misär, politiskt sönderfall och ökad militans som enda katastrofala effekter.

Han har hållit fast vid en linje, numera väl förankrad i EU med Storbritannien som det stora och tragiska undantaget, som skiljer ut den palestinska frågan från Bushadministrationens sammanblandning med terrorism och ”islamsk fascism”.

Bildt vet att den israelisk-palestinska konflikten är det ständigt variga sår ur vilket andra konflikter, verkliga eller ideologiska, ständigt hämtar ny näring och gör världen ostabil. Kan såret förbindas eller åtminstone tillfälligt upphöra att blöda, som nu, så ökar också möjligheterna att angripa konfliktens orsaker och återuppta arbetet för fred.

Israeler och palestinier klarar inte själva den uppgiften. Självdestruktivitet utmärker nuläget. Palestinierna saknar en funktionsduglig regering. I praktiken råder samma tillstånd i Israel i frågor som rör fred och säkerhet.

USA är inte längre en trovärdig medlare eller påtryckare. Några positiva bidrag från det hållet är inte att vänta under de närmaste två åren. Supermakten uppfattas som i praktiken styrd av en proisraelisk högerlobby med fundamentalistiska kristna inslag. USA:s realister av Kissingertyp bidar sin tid, men för dem har avveckling av den pågående militärpolitiska katastrofen i Irak högre prioritet.

Kan Europa göra en insats? Kan Sverige? Jo, Bildt tycks ha kommit till den slutsatsen. Men han var inte först på banan efter den senaste krisen, den som fick sin ohyggliga prägel av Israels artillerimord på 80 sovande palestinier, de flesta kvinnor och barn, i Beit Hanoun på norra Gazaremsan.
I torsdags lade Frankrike, Spanien och Italien på spanskt initiativ fram en plan i fem punkter för att bryta det farliga diplomatiska dödläget i Mellanöstern. Planen kräver omedelbart eld upphör, en palestinsk samlingsregering, samtal mellan Israels premiärminister och Palestinas president, fångutbyte och – framför allt – en internationell styrka för att övervaka en vapenvila i Gaza.

Det bästa som kunde hända vore att planrn blev ett gemensamt EU-initiativ. Och att Bildt snabbt fick regering och opposition att enas kring en svensk uppslutning bakom initiativet.
Att Israel redan reflexmässigt avvisat också denna plan är och får aldrig bli ett skäl för EU att avstå. Inte heller att palestinierna tycks vara helt absorberade av sina försök att hålla samman mot alla odds.

Bildt har länge pekat ut behovet av en aktivare europeisk Mellanösternpolitik. Nu har han ett initiativ att bygga vidare på i en fråga där han kan dessutom kan profilera sig efter år av socialdemokratisk passivitet och räddhåga.
Frågan är om han får för chefen.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 21 november

Skribent: Håkan Hermansson