Artikel 3 i FN:s barnkonvention, som för övrigt firas världen över måndagen den 20 november, säger att barnets bästa alltid ska komma i första rummet. Gäller den regeln också när beslut av typen försämrad a-kassa ska tas?

Ingen, inte ens regeringen, förnekar att många arbetslösa efter årsskiftet ska ställa in sig på en kraftigt försämrad ekonomi. Många arbetslösa, inte minst i storstäderna och främst bland dem Malmö, ska också räkna med att tvingas klara sig på existensminimum. Ersättningarna är nu nere på de nivåerna för de mest sårbara på arbetsmarknaden.

Till och med regeringen kalkylerar med en uppgång i socialbidragsberoende för ett okänt antal familjer. I dessa familjer finns också barn. Ofta flera barn.

Ingen, inte ens regeringen, kan därför förneka att det finns ett samband mellan beslutet att försämra a-kassan för familjeförsörjaren/försörjarna i denna grupp och de nya villkor som också kommer att gälla för de här barnen.
Svaret på frågan om barnets bästa – alla barns bästa – vägts in i analysen av effekterna av just detta beslut är alltså nej. Inte om man fattar barnkonventionen bokstavligt och begränsar sig till de omedelbara effekterna för en viss grupp barn. För dem blir livet nu ännu lite hårdare och utanförskapet ännu lite kännbarare.

Nu kan det ju sägas, och sägs från regeringshåll, att försämringen för just dessa barn i dessa familjer är den dessvärre ofrånkomliga och tillfälliga konsekvensen av ett förslag som syftar till att deras förälder/föräldrar ska få ett jobb.
Just dessa barn får därför under en tid vara med och bära en börda som barn i andra familjer, där föräldrarna redan har jobb och kanske heller aldrig har anledning att frukta arbetslöshet, slipper bära.

Det ska vara skillnad mellan att ha jobb och gå på bidrag. Nå, den regeln har alltid gällt. Det nya är att den skillnaden medvetet ska ökas till den grad att ett antal familjer och deras barn måste ersätta en försäkring under arbetslöshet med att gå till det sociala.
Ny är också filosofin bakom en politik som gör anspråk på att sätta jobben främst, men i stället för att anvisa jobb som det går att leva på försämrar drastiskt för människor som behöver samhällets stöd i olika former för att kunna tas emot på arbetsmarknaden.

Det är inte för att vinna billiga poänger i den hetsiga debatten om a-kassan som barnens situation med fördel kan sättas i fokus just nu.
Man kan välja att tro eller inte tro att den metod som alliansen nu använder för att förbättra arbetslöshetsstatistiken på sikt faktiskt fungerar. Förr eller senare finns ett facit där det kan avläsas hur många jobb, vilken typ av jobb, till vilka löner och med vilken förmåga att försörja en normalfamilj som skapas eller inte skapas av borgerlig politik av USA-modell.

Men metoden som väljs förutsätter att ojämlikheten ökar och därmed också det som Rädda Barnen i en rad rapporter under senare år kallat barnfattigdomen i Sverige.
Erfarenheten talar för att denna ökade ojämlikhet inte blir tillfällig utan permanent. Att den förstärker redan existerande sociala problem och att barnen i vissa områden och i vissa familjer blir denna politiks mest givna offer.

Jag vägrar respektera en politik som öppet deklarerar att för att alla ska få det bättre måste de som redan har det sämst bära den tyngsta bördan och de som redan bär den lättaste få den nästan helt avbördad.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 18 november

Skribent: Håkan Hermansson