Än så länge fungerar den gamla metoden för arbetslöshetsbekämpning, den nya har ännu inte testats. Och med den gamla metoden är Sverige nu nere i de fyra procent i öppen arbetslöshet som var årets delmål.

De borgerliga har inte satt något eget mål. Inte här heller bör väl tilläggas med tanke på luddigheten kring till exempel den framtida miljöpolitiken där det mest har framgått att Sverige inte bör vara ambitiösare än andra.

Men alliansen blev vald på löftet att skapa fler jobb och öka sysselsättningsgraden utifrån analysen att det gamla systemet inte fungerade. Den politik som i november pressat ner arbetslösheten till den lägsta nivån på fyra år, minskat långtidsarbetslösheten med 14 000 ner till 43 000 på ett år och halverat den bland unga beskrevs, som ni minns, som ett haveri.

Sossarna stod handfallna, låsta i sina stela strukturer och sitt systematiska feltänkande hette det. Samtidigt fick och får alltfler faktiskt jobb, till och med de som stod längst från arbetsmarknaden. Resultaten ramlar nu in – uppgången är bred och antalet varsel ligger stadigt på en lägre nivå än under de senaste åren.
Till och med den fruktade jobbflytten till låglöneländer har varit blygsammare än vad de flesta fruktat, ca 2 800 jobb per år. Inte mycket i en internationell jämförelse – ett av 250 jobb årligen.

Men, har det hetat från borgerligt håll, socialdemokratisk politik handlar om låtsasjobb och kamouflerad arbetslöshet i AMS` regi.
För det påståendet finns inget som helst stöd i den senaste jobbstatistiken. Sverige går bra därför att reguljära jobb skapas i framför allt den privata sektorn. De flesta går direkt från arbetsförmedlingen till ett nytt arbete. En del av dem har sannolikt stärkt sin kompetens på något sätt, sannolikt med hjälp av AMS programverksamhet.
Men också plusjobben är riktiga jobb, dock anpassade för just dem som i alla konjunkturer och i alla samhällen har svårast att få ett jobb.

Ska inte deras arbetsvilja också tas tillvara? Är öppen arbetslöshet, som de ju är vana vid, det bättre alternativet?
När vi nu går från socialdemokratiskt jobbhaveri till borgerlig sysselsättningspolitik är plusjobben de första som ryker. Reinfeldts regering, lika lite som den föregående, kan givetvis lova att denna grupp nu verkligen får ett jobb ens under kokhet högkonjunktur.
Den mest realistiska prognosen för de mest utsatta är att de återgår till arbetslöshet under långt svårare ekonomiska förhållanden än de lämnade för att plusjobba.
Och de kan inte ens drömma om de 680 kronor om dagen som arbetsmarknadsminister Littorin tycker är ”skit att leva på”.

Det är den sociala sidan av saken, svår för alla att förstå utom för dem som tror att en stor del av arbetslösheten har lättja och arbetsskygghet hos redan lågbetalda som väsentlig förklaring.
Den andra sidan av saken har faktiskt att göra med strukturer och system. Om alla är överens om att en välskött ekonomi, en välutbildad befolkning, god hälsa hos flertalet och ett visst mått av trygghet är grunden för en väl fungerande arbetsmarknad så är frågan vad som hittills fattats.

Avdrag för hushållsnära tjänster? Sämre vuxenutbildning? Fler socialbidragstagare som följd av a-kasseförändringarna? Fler med lägre löner och färre stöd till arbetslösa?
Hittills är det ett representativt axplock vad vi sett av borgerlig jobbpolitik. Man bävar för fortsättningen.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 11 november 2006

Skribent: Håkan Hermansson