Då och då mötte vi väljare som lät så här.
”Varför inte låta dom andra pröva ett tag, det kan vara nyttigt med växling vid makten.”
Några av dem som röstade borgerligt lutade mot detta maktväxlingsargument känner förmodligen redan av symptomen på en kraftig politisk baksmälla.

Argument av nämnda art kan visserligen förefalla ytliga för den politiskt engagerade, men ganska säkert spelade de en signifikant roll i valet 2006.
Något eller ett par av skälen till att de kunde göra det är ganska givna.

Förutsättningen för att det-är-nyttigt-med-maktväxling-argumentet skall fungera är att de politiska alternativen och motsättningarna tonats ner. Om regeringsalternativen i hög grad är överens om vilken väg man skall färdas och mot vilket mål, spelar det inte så stor roll vem som sitter i förarsätet.
Jo, förresten, det kan ju vara riktigt klokt att låta någon som kört länge, kanske mörkerkörning i tät mötande trafik, få vila sig ett tag och att ny pigg chaufför får ta över.
En annan sak är det, om det framstår klart och tydligt att förarbytet också innebär byte av både väg och resmål. Då duger inte maktväxlingsargumentet.
Det nya arbetarepartiets strategi var på den här punkten lika smart som illistig.
Det gällde att ge väljarna intryck av att resan skulle fortsätta som tidigare. Ett illusionsnummer som gick hem hos tillräckligt många väljare.

Socialdemokraterna gjorde allt ivrigare försök mot slutet av valrörelsen att mana fram bilden av det hotande systemskiftet. En bild som – det håller nu alltfler på att upptäcka – var alldeles sann, men som inte vann tillräcklig trovärdighet då.
Orsakerna till det är flera.
Att Reinfeldt och moderaterna spelade socialdemokrater. Naturligtvis!
Att journalisterna var strängt upptagna med den senaste såpautvecklingen eller Göran Perssons hus (obetydligt större än en normalvilla i Staffanstorp och alls inte ägd av ett bolag med hemvist i ett skatteparadis). Absolut!
Men till detta måste läggas att det som hänt i svensk politik i ett längre perspektiv lagt en god grund för att förvandlingsnumret i den politiska sminklogen skulle lyckas.

Det har sedan länge pågått en process som kan sammanfattas som en samling i politikens mitt. Ideologiska skillnader har tonats ner och alternativen har blivit otydligare. Vill man söka orsaker till och tydliga exempel på detta kan man börja leta i 90-talets krispolitik och dess efterverkningar.
Eller gå ännu längre tillbaka, när det nyliberala angreppet mot välfärdssamhället inleddes. Det blev ju i långa stycken ett segertåg och rev upp sår också i de socialdemokratiska försvarslinjerna.

Krispolitiken spelar en stor roll. Den innebar att politiska strider lades åt sidan. Några skulle säga att arbetarrörelsen tvingades ge upp strategiska positioner. Nu gällde att rädda ekonomin.

Krispolitiken i allmänhet.
Den stora pensionsuppgörelsen.
Uppslutningen bakom den nya ekonomiskpolitiska regimen, där politikerna skulle hållas i örat av tjänstemännen på riksbanken och nya strama budgetregler.
Avregleringen av de naturliga monopolområdena.
Europapolitiken.
Alla dessa områden är exempel på politiska fält där de ideologiska striderna avblåstes eller tonades ner. Med följden att väljaren alltmer fått intrycket att politikerna följer i stort sett samma väg.

Ännu värre är – och det fenomenet kan också tydligt spåras i valresultatet – att tidigare socialdemokratiska väljare, av vilka många skulle kunna beskrivas som tillhörande en underklass, alltmer kommit att uppfatta det så att striden står mellan oss här nere och de etablerade politiska partierna och politikerna där uppe.
Så, vilken blir slutsatsen för socialdemokratin?
Ja, det är väl ganska uppenbart.

Skribent: Bo Bernhardsson