Kan dödsdomen mot Saddam Hussein rädda en eller annan plats i kongressen åt republikanerna i årets val i USA? Att frågan ställs på allvar markerar det absoluta lågvattenmärket för George Bushs presidentskap och USA:s ställning i världen.

Skruva klockan tillbaka tre och ett halvt år. Bush hade inlett sin jakt på de ansvariga för 11 september, invaderat Afghanistan, störtat talibanregimen och gjort allt detta med massivt stöd på hemmaplan och åtminstone förståelse i omvärlden.

Att krossa Al Qaida låg inom det möjligas ram.
Stödet för islamsk fundamentalism och terror i Allahs namn var ännu relativt begränsat. Under några månader sågs USA inte bara som den notoriske angriparen utan också som offer, även i arabvärlden.

Allt detta förändrades i ett slag under förspelet till invasionen i Irak. Den motiverades inte med behovet av att införa någon slags demokrati i landet utan för att ingripa mot ett akut militärt hot från en diktator som inte bara hade mängder av massförstörelsevapen utan också avsåg att använda dem.

Demokratiargumentet lyftes fram senare. Först sedan det stod klart att massförstörelsevapnen inte existerade, att Saddam inte utgjort något hot mot andra än det egna folket och att det aldrig funnits någon koppling mellan hans diktatur och Al Qaidas terrorister.

Irak fick aldrig någon demokrati. Irak fick ett förödande inbördeskrig med döda i hundratusental, bland dem snart 3000 amerikanska soldater, de flesta rekryterade ur landets underklass.
Irak har inte en regering värd namnet. Landets polis och säkerhetspolis är i stor omfattning inblandad i det etniskt och religiöst motiverade mördande som snarare förr än senare lär spränga sönder nationen i separata och mot varandra fientliga mindre stater.
Den terrorism som skulle göra USA och världen i övrigt säkrare har i Irak fått en bas och inspirationskälla den aldrig tidigare haft. I Afghanistan är talibanerna åter på frammarsch. Mindre på grund av popularitet än som följd av regeringens korruption och stödet från brutala krigsherrar som i den nya regeringens namn utövar sin egen terror på regional nivå.
Ingen demokrati, ingen fungerande regering där heller.

Och vänds blickarna mot Israel och Palestina – en konflikt där USA har och alltid har haft en nyckelroll – så är situationen mer hopplös, dödandet mer permanent och fredsutsikterna djupare begravda än kanske någonsin under konfliktens långa historia.

George Bush efterlämnar ett förödande utrikespolitiskt arv även när hans inrikespolitiska makt begränsats av demokratiska valframgångar Vad som gjorts i Irak kan inte göras ogjort. Och debatten i USA handlar inte längre om demokrati eller diktatur i Irak eller någon annan stans i arabvärlden eller Mellanöstern. Nu handlar det om i vilken takt USA ska dra sig ur.

Bush själv sitter kvar i ytterligare 26 månader. För honom är huvudfrågan hur ett moraliskt och politiskt nederlag ska kamoufleras och påstås vara något annat än vad det är.

Det är mot denna nattsvarta fond som rättegången och domen mot Saddam Hussein måste värderas. Vad som kunnat bli en odiskutabel uppgörelse med det förflutna förvandlades av USA:s förbrytelse till en farsartad parentes i en rättssal där ännu en mördare, den kanske värsta, mister sitt liv i ett land där hundra människor om dagen slaktas i demokratins, klanens, religionens, partiets eller för all del den dödsdömde diktatorns namn.

Och alla vet att det kommer att bli ännu värre, med eller utan Saddam.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 6 november

Skribent: Håkan Hermansson