Barnskräckis som funkar hyggligt

Monster house
Regi – Gil Kenan
Röster: Axel Karlsson, Oskar Karlsson, Norea Sjöquist, Andreas Nilsson, m fl

Amerikansk villaförort. Hjälten Dj och hans sidekick Bullen (tjock och rolig som sig bör) misstänker spökerier i grannhuset: leksaker som förvinner, mystiska telefonsamtal, en ursur gubbe som sätter skräck i kvarterets ungar.
In träder den tredje musketören Jenny, översmart á la Hermione i Harry Potter. Och så ger sig de privatspanande tolvåringarna med kikare och vattenpistoler i närkamp med mysteriet – och med en vuxenvärld (korkade poliser, en oförglömlig barnvakt från helvetet med flera) som självklart är trist rationalistisk, vilket, lika självklart, straffar sig.

Sett det förut? Visst. Men själva monsterhuset i den animerade barnfilmen Monster house är ett lyckat påhitt, med listiga paralleller till människokroppen och med tricks hämtade ur bland annat Världarnas krig. När kärleksbanden som håller det tillbaka släpper, löper den rena galenskapen amok och det blir riktigt skrämmande.
Tyvärr tar Gil Kenan i för mycket i den sista uppgörelsen och förvandlar filmen från en fantasifull spökhistoria till en oblyg kopia av vilken som helst vuxenaction med, förslagsvis, Mel Gibson.

Kan man stå ut med den med svenska mått mätt överdrivna fixeringen vid Halloween och misstanken om att filmen delvis syftar till att sälja pumpahuvuden, så är det ändå en rätt hygglig berättelse, som lyckas balansera skräckunderhållning med en skildring av våndorna på gränsen mellan barndom och tonår. Allt mot bakgrund av en rörande historia – som hade behövt mer plats – om utanförskap och förvriden kärlekslojalitet.
Men varför inte nån enda gång, bara för omväxlings skull, kasta om rollerna och låta den tjocke, rolige snubben vinna prinsessan? Det är nästan så jag tror att filmmakarna ogillar sin egen stereotyp, för en sådan omkastning sker faktiskt, men bara i en bihistoria.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson