Vem ska premieras för att hålla Sverige kvar på kartan över högproduktiva länder med hög sysselsättning? Den som utbildar sig för att få ett jobb eller direktörerna i de statliga företagen, som blivit av med sina bonusar men nu kan räkna med att få dem tillbaka?

Maud Olofsson väljer direktörsbonusar. Med den utsökta politiska fingertoppskänsla som hittills utmärkt vår nya regering föreslår hon premiering av vd:ar med det enda argumentet att marknaden vill ha det så.
Att ingen hittills lyckats föra i bevis att direktörsbonusar har någon som helst annan verkan än att ge ytterligare relief åt de orättvisor i samhället som göder överhetsförakt, social frustration och politisk apati spelar ingen roll för Sveriges nya näringsminister.
Hennes utspel är ännu ett exempel på vad som mycket tidigt håller på att gå mycket snett när det gäller alliansregeringens ambition att öka sysselsättningen och pressa ner arbetslösheten i ett Sverige som redan har bland bästa siffrorna på dessa områden i en internationell jämförelse.
Den svenska arbetsmarknadsmodellen, som i många avseenden liknar den danska, och som i bägge länderna naturligtvis har brister och ständigt måste förnyas bygger på tre hörnpelare:
Trygghet vid sjukdom och arbetslöshet, i klartext – höga ersättningsnivåer.
Aktiv arbetsmarknadspolitik med möjlighet för den enskilde att förnya kunskap och byta till jobb med högre kompetens.
Hög facklig organisationsgrad, i Danmark på marginalen till och med högre än här, som garanterar få konflikter och samtidigt bidrar till ansvarsfulla avtal och acceptans av ofta mycket brutala och snabba strukturomvandlingar.
När socialdemokraterna, som igår, lägger fram sin alternativa budget så formar sig den till ett långt och sifferspäckat försvar för den här modellen.
Det är inte socialdemokraterna som bjuder på några nyheter. Det är den regering som nu faktiskt avvecklar grundtryggheten för de mest utsatta på arbetsmarknaden, tar bort utbildningsmöjligheter och försvårar kompetensutveckling.
Oljan i maskineriet förvandlas till grus.
Och ännu har ingen allianspolitiker, mer än en månad efter valet, kunnat ge en intellektuellt hållbar förklaring till hur drastiskt försämrad a-kassa skapar nya framtidsjobb. Det måste ju ändå vara avsikten om man nu inte tror att subventionerad städning i privathem är den mäktigaste murbräckan i kampen mot arbetslöshet och ”utanförskap”.
Okej, också den här regeringen ska ges tid att bevisa vad den vill bevisa. Att det inte blev någon smekmånad är helt självförvållat.
Men tillåt mig undra om den klokaste attityden inför vad som komma skall, inklusive den mest omfattande och sannolikt svåraste avtalsrörelsen i modern tid, är att utmana löntagarna och deras organisationer med det hafsiga genomförandet av en a-kasseförsämring som för många riskerar bli en privatekonomisk katastrof.
Är det klokt att just nu föreslå att redan obegripligt högavlönade, med vanliga människors mått mätt, direktörer ska kunna dränkas i bonusar? Samma direktörer som inom kort ska förklara för sina anställda att det ekonomiska utrymmet inte tillåter annat än marginella löneökningar?
Helt ärligt, om jag hade haft mina sympatier hos något av de nu regerande partierna hade jag varit extremt orolig. Inte för dåliga rubriker utan för funktionsdugligheten i de förändringar som nu fasas in under folkliga protester.
Orolig för att teorierna inte klarar mötet med verkligheten.
Orolig för att Sveriges ekonomi inte pallar för systemskiftet.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 28 oktober 2006

Skribent: Håkan Hermansson