Lena Adelsohn Liljeroth tycker att studieförbunden och folkbildningen stärks om de offentliga bidragen skärs ner.
Detta kan utläsas av de motioner hon lämnat in till den förra riksdagen.

Ju fattigare desto bättre. Slagordet gäller nu också för bostadspolitiken där nedskurna och borttagna statliga bidrag till byggandet av hyresrätter i själva verket, enligt ansvarige ministern Mats Odell, leder till att ännu fler bostäder kommer att byggas.
Den här tekniken – att hävda att verksamheter i själva verket stärks och blir effektivare om de genomgår en rejäl svältkur – har använts också av socialdemokraterna om sådant de ogillar eller i grunden vill göra om. Försvaret är ett exempel.
Ibland finns det en verklig poäng i resonemanget. Stramare finansiella villkor kan på vissa områden och vid vissa tidpunkter leda till att onödig byråkrati skalas bort och att verksamheter blir effektivare.
Mycket talar till exempel för att polisväsendet skulle må bra av att granskas ur effektivitetssynpunkt innan nya miljarder och nya tjänster beviljas. Hur står det till med den polisiära byråkratin? Finns rätt folk på rätt plats vid rätt tillfälle när allmänheten ropar på assistans? Hur många tjänster kan klaras med vettigare schemaläggning, klokare planering av semestrar och kompetent hantering av ny teknik och modernt chefskap?
Men som vanligt är omtanken om skattebetalarnas pengar högst selektiv.
Moderaterna ställer inga obehagliga frågor till de ansvariga för polisen. Däremot ska studieförbundens kurser nagelfaras ner till minsta studiecirkel och Sveriges Radio och Television styckas upp, till delar säljas ut eller i varje fall inte med största möjliga oberoende från sittande regering kunna göra de program som får många människor att gilla Public Service.
Den nya kulturministern är ett fall framåt i jämförelse med föregångaren. Om Stegö Chilo snabbt gick in i väggen så går Lena Adelsohn Liljeroth rakt genom TV-rutan. Sympatisk personlig framtoning, erfaren på sitt område, uppenbart resonabel och utrustad med den slags sociala begåvning som också får hennes ideologiska motståndare att för tillfället tillämpa en avvaktande vapenvila.
Men de som i Lena Adelsohn Liljeroth bara ser en bildad, kulturkonservativ politiker som misstror marknaden bör granska vad hon sagt och skrivit.
Hennes och moderaternas inställning till Sveriges Radio och Television är på samma gång elitistisk och en omfamning av krämarmentaliteten i medievärlden. Det som är brett, populärt och publikdragande ska tas över av kommersiella bolag som stampar i kulissen.
Det som är dyrt, smalt och riktar sig till kommersiellt ointressanta tittare – barn, pensionärer, operaälskare och minoriteter – ska skiljas ut och hållas under armarna av staten. Och staten ska i nåd anslå pengar, i konkurrens med andra intressen, under hårda budgetmanglingar. Bort med det politiska oberoendet, garanterat av licenser och folklig uppbackning.
Så får både kultureliten och de starka särintressena sitt samtidigt som marknaden kan lägga under sig de sista fredade områdena i en snart totalkommersialiserad medievärld.
Det är listigt uttänkt och argumenterat och Lena Adelsohn Liljeroth är givetvis en långt effektivare försäljare av dessa högeridéer än den arma Cecilia Stegö Chilo.
Sympatisk, visst. Men just därför en både farligare och värdigare motståndare.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 26 oktober 2006

Skribent: Håkan Hermansson