Nästan exakt samtidigt som tidningen Arbetet efter 113 år lades ned etablerade sig Metro i Malmö. Det senare orsakade inte det andra. Men det var ändå något av ett symboliskt skifte. Andratidningarna i stad efter stad har lagts ner eller slukats av de större konkurrenterna. Och de enda nya dagstidningar som startas är så kallade gratistidningar.

I Malmö finns sedan ett par veckor tre stycken, som alla ägs av var sin jättelik mediekoncern: Metro (Stenbeck), City Malmö (Bonniers), och Punkt se (Schibstedt). I var och vartannat gathörn möter man nu tidningsutdelare.
Drivkraften bakom dessa tidningsatsningar är renodlat kommersiell. Det handlar om att finna ännu en annonsplats som kan komplettera de tidningar, tv-kanaler och nätsajter man redan har. Och framförallt: att hindra motståndaren att hinna före.
Journalistiken ska vara så billig det bara går – små redaktioner, snabbproducerade texter och/eller byråartiklar. Tidningarna fungerar inte i första hand som nyhetsförmedlare, utan som annonsbärare.
Det gäller för all del i viss mån de flesta tidningar. Men här dras de kommersiella hänsynen till sin spets.
Det betyder inte att de inte kan ha ett värde. Det har sagts om Metro att man helt oavsiktligt gjort en insats för demokratin genom att få tidningslösa hushåll att läsa tidningen – ett slags democracy by accident. Och något ligger det i detta.

När jag bläddrar igenom ett tiotal nummer av de tre tidningarna är det första som slår mig hur lika de är. Ett par lokala nyheter, några svenska och utländska nyheter i kortform, mycket nöje och personintervjuer (sådant är ofta billigt). Alla tre duger för en bläddring på bussen.
Ändå är det skillnad. Jag trodde aldrig jag skulle skriva det, men Metro känns som en kvalitetstidning i sammanhanget. Här får man ändå det minimum av det senaste dygnets nyheter som man måste begära av en dagstidning, kompletterat med livsstilsartiklar, nöje osv. Punkt se säger mig däremot ganska lite.

En förklaring är naturligtvis att Metro med 40-48 sidor i kvällstidningsformat (tabloid) är en mycket tjockare tidning. City, som har samma format, ligger på 20 sidor. Och Punkt se på 32, men då betydligt mindre sidor, ett slags breda A4-sidor.
Men det är inte hela sanningen. Det handlar också om prioriteringar.

Punkt se ges ut av Aftonbladet och ser ut som en utskrift av Aftonbladets nättidning. Men om kvällstidningarna är lättviktiga så är Punkt se fjäderlätt. Här finns inget av modertidningens tyngre material, inga ledare- och kultursidor, inga långa skandalreportage.
Artiklarna är extremt korta – allihop. De längsta är kanske som hälften av den här texten. Och man gör ett minimum av nyheter varje dag. Istället en hel del nöje, en del sport, läsarnas egna mingelbilder och krönikor (superbilligt) och dingdingvärld-nyheter av typen ”Jägare siktade på pippi – sköt brud”
Underhållande? Tja. Men måttligt informativt. Här får man verkligen vad man betalar för.
Tidningsmakarna har själva sagt att Punkt se ska nå ungdomar, som man hoppas i framtiden ska börja läsa Aftonbladet. Uppenbarligen tror de att ungdomar inte är särskilt intresserade av sin omvärld.

City placerar sig på en mellanposition. Tidningen känns som en tunnare version av Metro. Också här saknas förstås tyngre, genomarbetade och idéburna texter. Dock har City den kanske tydligaste lokala prägeln, med ganska mycket personintervjuer. Och man har dessutom värvat lokala krönikörer för att ytterligare skapa Malmönärvaro.

Och Tv-programmen?
Jodå, dem får man i all tre tidningarna.
Men i Punkt se saknas de danska kanalerna. För en tidning som kommer ut i Malmö är det en oförlåtlig miss.

ARTIKELN TIDIGARE PUBLICERAD I HELSINGBORGS DAGBLAD

Skribent: Petter Larsson