Den enda grupp som nu kan vara helt säker på att inte behöva bidra med försämrad privatekonomi för att fler ska få jobb är Sveriges innehavare av luxuösa fastigheter, förmögenheter och välbetalda jobb.

För alla andra är kalkylen i bästa fall osäker.
För studenter, fattigpensionärer, förtidspensionärer, långtidssjuka och långtidsarbetslösa handlar det under överskådlig tid om att vänja sig vid en ännu torftigare vardag och i många fall om ren fattigdom som vi definierar den här i Sverige – socialbidrag och skärpt myndighetskontroll av hushållsekonomin.
I alliansens första budget ges egentligen inga andra löften än att valrörelsens skattesänkningar ska genomföras. De är större än väntat och de genomförs med en gång och de har den inte oväntade profilen att höginkomsttagarna får mest.
Genom effekten av ett stort antal avgifts- och skattehöjningar som införs samtidigt är det en öppen fråga om medel- och låginkomsttagaren över huvud taget ser någon positiv effekt i den egna hushållsekonomin.
Det här kan nog de flesta leva med, tycks alliansen resonera. Om jobben kommer. Gör de det?
Jo, alliansen hyser den förhoppningen. Marknaden ska sköta om det. Vilken typ av jobb, till vilka löner och under vilka villkor när det gäller trygghet och arbetsmiljö är underordnade frågor.
I varje fall är det klart att AMS inte längre ska stå till tjänst på annat sätt än att skicka arbetssökande till arbetsgivare, oavsett om de arbetssökande har rätt kvalifikationer eller arbetsgivarna är intresserade av deras tjänster.
Så först ska 60 000 personer som idag går i utbildningar, praktiserar och får samhällets hjälp att göra sig lämpliga för de jobb som efterfrågas skickas ut i öppen arbetslöshet. Tillsammans, kan tilläggas, med forskare och experter på arbetsmiljö som i åratal intresserat sig för de frågor som alliansen tycks komplett ointresserad av. Nämligen frågor som rör hur vi som individer klarar att anpassa oss till ett allt hårdare arbetsliv och hur arbetsplatser kan förändras för att fler ska kunna klara just det.
Nedläggningen av Arbetslivsinstitutet och hårdslaktningen av Arbetsmiljöverket är en ideologisk markering, inte en besparing.

Den berättar att Sverige nu fått en regering där ett kortsiktigt arbetsgivarperspektiv självdestruktivt bortser från att frågan om jobben ytterst handlar om människors förmåga, människors värdighet och människors rätt.
Ett samhälle som bestraffar den långtidsarbetslöse med fattigdomens knutpiska och samtidigt rustar ner ett långsiktigt arbete på att skapa mänskliga arbetsplatser och ta vara på forskares och de arbetandes kompetens i arbetsmiljöfrågor riskerar också konkurrenskraft och tillväxt på de områden där vi ska växa.
Den här regeringen har valt att ta stora risker. Den räds inte en ytterligare social och ekonomisk klyvning i hopp om att dess teoretiska modellbygge för jobbskapande ska visa sig ge många händer och fötter i aktivitet de närmaste åren, mindre intressant vad dessa händer och fötter åstadkommer.
Jag hoppas innerligt att jag får fel. Men efter att ha förstått att Maud Olofsson är närmast oförmögen att se svensk arbetsmarknad ur någon annans perspektiv än småföretagarens och efter att ha noterat nyliberala skatte- och licensskolkande exministrars och andra ledande moderaters cynismer finns anledning att tro att ett äkta systemskifte nu har inletts.
För dagen stavas det: gärna jobb men först ska fler ut i arbetslöshet för att smaka på den nya verkligheten.

Publicerad i Skånska Dagbladet den 17 oktober 2006

Skribent: Håkan Hermansson